Till dej...
Till dej som läser. Ja, just DU! Ingen annan - bara du....
Varför är det så svårt
att tro att man är bra,
att känna att just jag
är den jag helst vill va.
Någon annans kvaliteér
är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet.
Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
och genom andra ögon
se oss själva för en dag.
Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
- att det är helt fantastiskt
att det finns någon som DU..
Minnen...
Jag har fastnat i ett kulturfack och lyssnar dygnet runt på Kent. Personer i maniska tillstånd kan behöva en lagom dos Kent för att tas ner på mänsklig och jordisk humörnivå men en person som ligger lite under medelhumör kanske bör hålla sej från den musiken för att undvika ett totalt depressionshaveri.
Ryggen mot väggen till sist
Äntligen slut
En svår situation, ja visst,
har jag drömt om så länge nu
En hand mot min strupe
och andas blir svårt
En hand runt min hals
klämmer allt för hårt
och benen dom bär
inte längre min kropp
Ibland är det nog inte nödvändigt att kunna klä alla känslor i ord. Man kan få för sej alldeles för mycket dumheter. I mitt fall borde jag spela lite gladare toner om hopp och glädje och i viss mån lite kärlek som jag kan prova att leva mej in i.
------------------------------------------------------------------------------------
Har börjat riva upp en massa gamla minnen i form av handskrivna brev som skrevs under en period då jag var på behandlingshemmet MHE. Just då kändes det som ett bra val av behandling men det var bara ett av alla tillfällen jag tagit för att slippa undan att försöka på heltid. Fem dagar på behandlingshem och 21 dagar i det egna hemmet. Kan det gå annat än jäkligt fel? Jag fick 21 dagar med fria tyglar och sen pendlade jag mellan psykiatrisk avdelning och behandlingshemmet. MHE bygger sin behandling på att utöva sina praktiska kunskaper på hemmaplan mellan behandlingstillfällena. Jag hölls mellan låsta dörrar för att ens ha en chans att få komma tillbaka till Mora. Visst, det var egentligen inte tvång men indirekt så var det ju det ändå men säkerligen bara en slags resperatorisk lösning just då. Ingen ville ta på sej ett "misslyckande" och det är förståeligt. Hur som helst så hittade jag ett vykort från en kär vän:
Ibland känns det som
om livet står helt still.
Och just det man är i
är inte det man vill.
Man känner sig så svag,
så vilsen och så feg...
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg.
Då öppnas nya vägar
och man får ett perspektiv.
Och plöstligt kan man se
hur man vill ha sitt liv.
Och när man blickar bakåt
när man har fått distans,
så ser man att det svåra
var källan till en chans.
----------------------------------
Till en vän
I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och vart jag än tar plats
så finns du här hos mig.
Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.
I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.
Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära -
min längtan efter dig
när jag inte har dig nära...
Gud, så jag saknar dig......!!
Jag vet att du är där..
sommartid
Illa valda ord
Jag vill inte tro att hon menade nånting illa för jag vill inte tro att min bror har ett sånt dåligt omdöme att han dejtar en tjej vars andra namn är Sarkasm men det var länge sedan som jag upplevde den sortens obehag. För min del blev samvaron där hemma ganska kortvarig och jag skyllde flyktigt på att jag hade tvättstugan att ila hem till.
Fatta mej rätt nu: Jag påstår inte att jag har krav på att min omgivning ska vare sej stödja min sjukdom, anpassa sitt liv till mitt eller gå på äggskal och hålla tungan rätt i mun men jag är en önskan om att ingen ska prata bakom ryggen på mej, föra mej bakom ljuset eller dumförklara mej. Öppna kort är att föredra. Om jag visste från början vad min bror har sagt/inte sagt till sin nya flamma så hade jag kunnat se på saken på ett annat sätt: Antingen att ge svar på tal eller helt enkelt bara sett mellan fingrarna. Nu blev jag så överrumplad att luften helt gick ur mej.
Familjekrig
I eftermiddag/kväll är det middag hemma hos föräldrarna igen och den här gången känns det lite extra laddat då min bror har ett nytt förhållande och den bättre hälften är medbjuden på söndagsstek. Jag har inte träffat henne förr. För den sakens skull träffar jag sällan min brors kärlekar. Jag tror att han tagit ett steg tillbaka och undviker familjesammankomster i rädsla för att det ska vara ett jävla liv. Vem kan klandra honom? Själv skulle jag hellre bjuda min partner till ett krigshärjat land än att äta middag med min familj - det skulle kännas mindre öronbedövande. Egentligen härjar vi inte fullt så mycket som jag vill få det att låta men man kan skära med en kniv genom den krystade stämningen och ibland kan såna situationer vara fullt lika obekväma som om vi skulle stå och gapa för full hals på varandra. Jag tänker inte ta på mej hela ansvaret för vår bristande familjekänsla eftersom mina föräldrar kan hållas minst lika ansvariga. De är präktiga och sargade av att deras fina lilla familj inte lever upp till standarden och därmed försöker att överlappa sprickan genom att bara vara ännu mer präktiga. De har absolut ett hjärta och jag förstår mycket väl att det står och blöder lite men ibland blir inte allting enligt planerna. Drömmar och visioner förblir inget annat än just drömmar och visioner. Ett slätstruket liv är få, eller inga, förunnade. Livet går inte spikrakt och trots klanderlös barnuppfostran så faller inte alla bitar på plats när ens barn uppnår vuxen ålder. Det känns onormalt och jag tror att min sjukdom är en tyst protest. Den skapar kaos och oreda - jag vägrade ställa mej i ledet. Trotsåldern som aldrig kom när den skulle dök upp många år senare och nu verkar den omöjlig att rubba. Jag trivs med upproret men jag vet att jag gör det på fel sätt. Jag har skakat om mycket i familjen väldigt länge nu att jag faktiskt känner att det är dags att skapa lite lugn och ro. Det är dags för förändring. Man kan skylla sina föräldrar för mycket men i slutändan måste man gå vidare, lägga ner krigsvapnen, vifta med vit flagg och våga svälja sin stolthet. För till sist lever man bara för sin egen skull och då måste man göra det bästa av situationen..
Got milk?
Idag slängde jag först in ett ben på Ica och sedan följde även det andra. Jag hade en plan vilken var att förbättra chanserna för att den här frukostläxan ens ska vara möjlig. Det är ju väldigt lätt att häva ur sej att saker och ting inte går och att man är oförmögen att kunna försöka när det faktiskt ÄR omöjligt då ingenting finns i skafferierna. Där har jag en del att jobba bort rent tankemässigt då jag slavsikt följt ett slags bantningsmåtto som lyder Det som inte finns hemma det äter man inte. Sant. Så vida man inte går lös på hyllplanen i skafferiet.
Mjukt bröd har alltid varit förbjudet på ett eller annat sätt i flera år så jag kände mej förvirrad bland brödhyllorna och till slut blev det något slags ole dole doff-val men inte ens då kände jag mej vidare tillfredsställd över mitt val: Formfranska är säkert väldigt gott men för att det ska kännas någorlunda okej behöver jag ett bröd som är nyckelhålsmärkt och som gärna är lika segt som en fotsula. Nu vet jag inte vad brödet heter men det ser ut som att käkmusklerna kommer att få arbeta i alla fall.
Vidare till påläggsavdelningen och där var det minst lika svårt att bestämma sej. Om inte väldigt mycket svårare. Jag måste ha sett ut som en olycklig hemlös jäntunge där jag stod och beslutsångesten lättade inte upp med tiden så jag kastade mej slutligen över en "trygg" burk med keso. Mjölken medförde inga tvivel: Jag har aldrig givit upp mellanmjölken och den är oförhandlingsbar. Jag älskar mjölk!
I morgon har jag alltså alla förutsättningar att lyckas med min läxa så shame on me om den inte blir av! Jag vill inte påstå att jag är lyrisk över att ta i tu med den men det känns bra att i alla fall ha inställningen om att det kommer bli bra. Önska mej mycket solsken och en förhoppning om en ljuvligt reklamfin stund.
Idag kom en behandlingsassistent hem till oss. Efter många, många dagar i svälttillstånd så är jag i princip bara sängliggande. Det är som att rullgardinen aldrig blivit uppdragen och dygnets alla timmar känns som en råkall natt. Jag är absolut inte så dålig som folk verkar tro att jag är. För Guds skull, de tror att jag är timmar i från döden medan jag egentligen bara har väldigt svårt att liksom ta del av livet. Det sitter en slags motivationspropp i själsomloppet.
Tanten hade gått förbi affären och köpt 1 liter minimjölk. Varsamt sträckte hon fram ett glas med nytappad mjölk och sa trugande: "Drick lite mjölk - det är BARA minimjölk..!" För första gången under morgonen vred jag på huvudet och talade med förvånandsvärt stark stämma: "Jag dricker bara mellanmmjölk!" 
Elvis has left the building
Men i dag, som sagt, så lämnade jag min lya för att gå och träffa en personal från dagvården. Jag gick alltså från ett tråkigt ställe bara för att hamna på ett annat urtrist ställe. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om våra träffar. När jag var yngre och ny i dessa sammanhang fick jag infallsvinklar som väckte en och annan tanke men nu, massor av års samtal, så upplever jag det mest som ett enformigt tjat. Och jag är inte mycket bättre för jag låter själv som en gammal repig skiva: "Jag törs inte" "jag är rädd för viktuppgng" "jag KAN inte". Tror sjutton att de börjar tappa hoppet om mej för om jag inte tror på mej själv, hur ska då någon annan göra det? Jag vill inte påstå att jag helt har gett upp hoppet men jag har definitivt lagt motivationen på is för tillfället. 36 kilo is måste ju nästan betraktas som vinter? Ja, jag begick dumheten att väga mej i dag men den största dumheten är att inte ens höja ett ögonbryn för är man 170 cm lång och väger 36 kilo så bör man ju verkligen börja begrunda sina val i livet. Det är det som är så farligt med anorexi: Bibehåller man en väldigt låg vikt under en lång tid så börjar man betrakta det som en normalvikt och man får inga som helst varningssignaler fastän hela jävla kroppen blinkar rött.
Hur som helst så lämnade jag kliniken med samma läxa som jag har haft i många år: Att äta en okej frukost. Jag har IG i det ämnet och har haft det i flera år att jag verkligen borde sättas på en instutition för efterblivna. Hur har jag kunnat misslyckats med läxan så många gånger när den egentligen inte är helt svår att klara? Vad är det som är så svårt med att förmå sej att äta en smörgås med pålägg och ett glas mjölk? Jag skulle absolut kunna utmana dej här och nu och lova dej att jag äter det i morgon till frukost. Nån enstaka dåg går alldeles utmärkt. Men att skapa en rutin är rena skräcken..
Tack!
Efterlysning
I kväll var jag en av alla dessa ursvenska människor som vilade ögonen på årets så kallade folkfest: melodifestivalen. Jag hade egentligen bara tänkt boa in mej i soffan och inte så mycket mer när en vän ringde och frågade om jag ville komma över till henne. Så jag bökade in mej i bilen och skulle åka dit när hon ringer upp på nytt och frågar om jag kunde köpa med mej lösgodis till henne. Gulp.. Att rota runt bland godishyllorna är nånting som jag gör under största hemlighet och i noga utvalda butiker och med noga handplockade kassörskor. Att bara släntra in i en affär och börja plocka socker med sked fick mej att bli nervös trots att godiset inte var till mej. För mej är rädslan över att träffa på någon som granskar mej från topp till tå och ägnar en tanke om att jag om någon inte ens borde titta åt det hållet så stor att jag skyr blotta tanken på att hamna i en sån situation. Men jag gjorde det... Trots att den där smala, unga tjejen satt i kassan i kväll...
Underbart är kort?
Gud, vad svårt det var att skriva ett kort inlägg...
Morning has broken..
För fem minuter sen tog jag mej själv i nackskinnet och åt en skiva knäckebröd.
"Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud men du kan hindra dom från att bygga bo där"...
Efter en närmare titt i spegeln ser mitt hår ut som ett fågelnäste och min nästa plan är att tvätta håret. Wish me luck..
Jag vet att det inte är så många som följer min blogg. Själv tycker jag inte att bloggen är så fasligt tråkig att den förtjänar så få läsare. Jag förskönar inte den glamouriserande anorexin - kanske vill människor läsa om nåntig underbarare. Vad vet jag.... Men.... Ni som läser får gärna kommentera, ställa frågor eller bara skriva att jag är dum i huvudet.. Det skulle inspirera mej att börja skriva mer på allvar.
Fairyhugs.... // cinnamon
Men soppan var ju god i alla fall..
Nu har jag gjort rätt. Och det känns så fel! Första ordentliga måltiden på ca 2 veckor ligger och guppar, tränger och spränger i magsäcken. Jag tror att jag gjorde ett indirekt val som knackade på mina föräldrars dörr lagom vid middagstid. Hade jag verkligen inte velat hejda min hunger hade jag tagit en omväg runt och förbi föräldrarhemmet. Omedvetet är jag fortfarande i viss mån förståndig även om det i just detta nu känns jättegalet att sätta i sej en stor portion pasta med köttfärssås. Men jag vet att det är rätt. Nu väntar ett större eldprov vilket är att bara stanna vid det och inte stoppa händerna i en gottepåse eller liknande. För dagen är inte förstörd vilket jag oftast tycker när jag äter nånting utöver det jag har planerat. Nu måste jag tänka: Dagen är räddad!
I en veckas tid har jag slitit som ett djur och varit mer i motionsspåret än hemma i lugnet för att försöka härda ut den veckliga familjemiddagen som en sansad och normal dotter. Äta med kniv och gaffel utan förvridet ansiktsutrryck, utan stressrelaterade fotvickningar och utan rasande ångeströj i köket efter måltiden. På något vis känns det inte ens värt besväret. Du kan försöka tygla vilka vilda hästar du vill men det kaos du finner bakom min städade fasad är bortom all kontroll.
Jag ber en bön varje söndag innan jag går in i den vita villan att maten ska vara motbjudande på alla tänkbara sätt för vad som är värre än att äta en måltid är att faktiskt dessutom njuta av den. Bönerna når aldrig fram. Min mamma är en fena i köket och gör aldrig misstag. All mat är god från första till sista tuggan. Jag bjuds heller aldrig något tillfälle att överkrydda maten längre sedan de dukat undan pepparkar från matsalsbordet efter att ha kommit på mej en gång i världen med att överösa lunchen med tårframkallande grovmalen peppar. Kvarnen står nu i köket med sin ståtliga hals och överblickar mataktiviterna och lämnar endast sin plats med mamma som övervakare. Längst ner på stommen pryder ett sargat jack vilket även det har en historia bakom sej från samma incident. Förargad, frustrerad och besviken över sin dotters mygleri drämde mamma kvarnen i matsalsbordet och pang så fick sej även bordet ett ärr som fortfarande är missprydande. Och med åren har det gått och blivit djupare och djupare eftersom det är "min" plats där jag rutinmässigt borrar in gnagande tumnagel under årens alla middagar. Fylld av kval, tvivel, hopp, förtvivlan, hunger, mättnad, sorg och ångest gör jag hacket allt djupare.
Och nu satt vi där igen. Sett utifrån Mönsterfamiljen. Mamma sekreterare, pappa advokat, sonen universitetsstuderande och dottern blivande student. Sett inifrån: mamma ledsen, pappa tillknäppt, sonen kluven och dottern ätstörd. Ingen lön, inga flotta bilar, inga ståtliga villor i världen kan lappa i hop den här familjen.
Men hummersoppan var ju i alla fall god och vinet utsökt. Själv gillade jag bäst när jag fick kräkas upp allt bakom stängd dörr i väntan på kaffet.
Ur Kära dagbok
Lite lagom blue..
Jag har hållt mej från promenader och annat som kräver benmuskler och... broddar? Ja, egentligen allt som kräver energi. För där ligger jag på minus. Helt ärligt saknar jag helt ork och motivation just nu. Det känns som jag far med dubbelmoral då jag inte för länge sen försöker peppa andra att komma över tröskeln och själv går jag raka vägen mot stupet. Jag är alltså ingen vidare förebild och lever inte som jag lär och bör..
Sorry..
..och vad jag snubblade efter vägen..!
Ibland ramlar en ängel ner från sitt moln. Inte ofta men det händer. Såna erfarenheter inger förtröstan om att världen är god många gånger.
Så varför detta andaktliga förkunnande? Jag svimmade på öppen gata i dag och fick skjuts hem av en vänlig kvinna. Väldigt pinsamt men ibland måste man svälja sin stolthet och ta emot en utsträckt hand. Lyckligtvis bröt jag ingenting den här gången vilket jag gjorde för ett år sedan. Jag är lite öm i höften men lite återhållsamhet från fysisk aktivitet råder nog bot på det hela.
Om jag snubblat efter vägen
Om jag skrubbat mina knän
Om jag varit alltför ivrig
Om jag varit för bekväm
Om det nån gång tagits från mig
Det jag vetat var min rätt
Om jag varit alltför hungrig
Om jag varit alltför mätt
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Och om vägarna var långa
Och inte ledde någonstans
Om jag stirrat ner i marken
Och önskat att jag inte fanns
Om orätt satt på tronen
Om orätt satt på rättens plats
Om varje steg förde mig bakåt
Fast än jag sprang fast jag tog sats
Om jag slagits mot dom egna
Som om ej fienden var nog
Och om ögonen var kalla
Hos han som tyckte att han log
Och om famnen där jag vilat
Inte givit mig någon ro
Om jag ropat ut i mörkret
Gud vad vill du vi ska tro
Om jag snubblat efter vägen
Och fått munnen full av grus
Om jag kännt hur blodet runnit
Från min mun ner på min blus
Och om inga goda skördar
Nånsin fötts ur allt mitt slit
Kan jag ändå konstatera
Allt som skett har lett mej hit
Miss Ytterlighet
Dagvården har jag tagit semester från. Indirekt. För många frånvarodagar leder till avstängning så nu sitter jag i skiten och laborerar igen. Tråcklar på egen hand och inser att katastrofen är ett faktum om jag fortsätter gå i gamla fotspår.
Kalla det svacka, bakslag, återfall. Kalla det vad du vill, bara du inte kallar mej misslyckad och svag. Jag ger inte upp - jag har bara hamnat ur kurs..
