Islossning
Jag känner mej extremt retlig och ilsk i dag. Det kokar i kroppen för minsta lilla och för första gången på evigheter så känner jag ett starkt behov av att bara få skrika så högt halsen håller, få slå mina nävar i döda ting så hårt de förmår. Och jag vill.. gråta.. alla de tårar som ögat kan dränka sej i. Det är en en märklig kombination av känslosvall som sköljer över mej. Å ena sidan är det förbannat urtrist att känna sån här frustration. Å andra sidan var det väldigt länge sedan som jag ens kunde förnimma en äkta känsla. Jag har med året glömt bort hur vrede och ilska kan blixtra framför ögonen, hur pur glädje kan få kroppen att vilja sväva och hur salt en tår, fälld av genuin sorg och ledsnad, verkligen smakar.
Jag tror mej alltid ha haft alla känslosträngar på min lyra. Men känslorna har alltid uppstått i frustrerande situationer som har berört en ytlig botten och som egentligen inte har någon själslig grund. Visst har jag gråtit, varit förbannad och uppretad. Men den frustrationen har för ofta en återkoppling till utseende och matdjävulen inom mej.
I dag gråter jag av någon annan anledning och jag vill skrika och slåss av en annan orsak. Jag längtar så extremt mycket efter ensamheten och att få slippa släpa omkring på demonens krävande skugga. Få dela min säng med enbart mina drömmar - slå bort mardrömmar, ångest och tvivel. Renas från hamrande tvångstankar. Jag suktar efter tystnaden och vill mota bort envist inristade tankar som evigt sågar i mitt huvud.
Nej, jag är inte på väg att förlora förståndet. Vad jag där emot tror är att jag är på väg att återfå det. Det måste vara en sorts islossning som pågår inom mej. Och är det inte förståndet som vill i kapp mej.. ja, då är det väl det som flyr från mej nu..
