cinnamonjournal

Jag har haft några dagars uppehåll. Har varit fullt upptagen med att sitta med händerna i diverse skålar och rotat mej längst in i skafferiet och krafsat fram förlegade kakor, skorpor och pasta. Jag vet vad du undrar. Och svaret är JA. Även den mest inskränkta anorektiker får sina matorgier. Just mina verkar vara inom orimliga gränser när de väl kickar in.

Tidigare betraktade jag mej som misslyckad när dessa episoder invarderade mitt enformiga tänk men i dagsläget ser jag det som en naturlig följd av all självsvält. Min kropp är inte på långa vägar balanserad så hur i hela världen kan jag begära att min aptit ska vara det?

Nu stundar en ny vecka och nu får det vara slut på dygnslånga kalas. Jag är både lättad över det samtidigt som det är med sorg som jag dammar igen skåpluckorna för den här gången. Vet inte vad det är men att maratonäta inger ett visst lugn och tröst när man släpper på tyglarna och låter sinnet få styra hur det vill. Givetvis blandas tuggorna med samvetskval och rädslor. Jag har vissa perioder då jag är okontaktbar, låser in mej och bara äter i några dagar. De första dagarna äter jag med viss panik och räds över att fastna i det mönstret. Men det kommer en dag då jag med lättnad konstaterar att det bara är nyhetens behag som knockat mej och att magen känner sej ganska mätt. Godis och kolhydrater mister sin frestande sötma och inte längre lika lockande och DÅ kan jag sluta hetsa. Då känner jag mej "nöjd". Inte belåten. Men lugn i mej själv.

Det hela är så sorgligt. Psykiatrivården står och stampar på samma ställe som för 100 år sen. Patienterna är staplade på varandra och var och en kämpar för att få sina sorger bekräftade. Det är ett evigt kivandes om uppmärksamheten. De sjukaste förblir liggande i sina rum. Orörliga av tyngda själar. Det är de som fortfarande har lite krafter kvar som lyckas göra sej sedda genom evinnerligt tjat om mediciner. De står på kö in till sjuksköterskesxpeditionen och frågar om sina tabletter. Ett förklätt tiggeri om hjälp och tröst. Det finns få ställen där man känner sej så underlägsen som på en psykiatriavdelning. I bästa fall blir man bemött med en vänlig blick. I vanliga fall är man betraktad som luft. Billy Förvaring.

Själv är jag glad om jag slipper yttra ett ord. Min plan är att komma här i från fortast möjligast och för att göra det får jag inte visa minsta tecken av svaghet och jag känner mej alla redan så genomskinlig. Personalens blickar är som röntgenstrålar. Jag gör mitt yttersta för att undgå deras blickar. Jag gör mitt bästa för att inte synas. Det är mödosamt för en del av mej behöver verkligen en vänlig själ att trä på det isande livet. Gud ska veta att jag fryser. En människa i nöd hungrar efter den lilla omtanke hon kan få. Jag tror det är därför man står ut med svek och knivhugg i ryggen - det är åtminstone någon form av bekräftelse på att man existerar.

5 år sen nu. Men jag minns det med klarhet..

I bland brydde jag mej inte ens om att jag hade fel - jag var bara så inställd på att få ha rätt. Sådan var jag som barn och jag förmodar att jag fortfarande ses som en liten envis streber. Om jag fått en slant för varje gång någon kallat mej ENVIS så skulle jag vara rik vid det här laget. Jag misstänker att människor utgår från att personer med ätstörningar är väldigt svaga individer. Enligt min mening är det en grov missuppfattning: Är det något vi är så är det viljestarka! Hur skulle vi annars klara av att gå så fruktansvärt motströms att vi nästan är på väg att dö för vår tro?

Jag har en ledig dag från dagvården och jag hade planerat en morgonpromenad men snön fullkomligt vräker ner. Om jag är envis nu så är det inget mot för vad jag var DÅ. Hade jag bestämt att jag skulle promenera så spelade det ingen roll om snön växte sej en meter hög eller snärtade upp rodnad på kinderna. Ju svårare omständigheter desto bättre. Jag hade en taktik som höll mej hårt i handen under många år och den gick ut på att jag alltid föreställde mej att jag var med i en film och att saker inte hände på riktigt. Jag antar att det är just det som fått mej att undvika att stirra sanningen i vitögat. I dag lär jag mej att leva i allvaret.

I dag får jag nöja mej med att titta på snön och inte vara en del av den.. All rekvesita är inte till för att användas!

Kluven och huggen i delar. Att inte veta vilket ben jag ska stödja på, tveksamhet över i vilken av de båda världar jag vill leva. Vad är slutet och vad är början av en cirkel?

Ambivalensen tickar högt i mitt huvud om nätterna och delar min sömn i stycken. Det känns paradoxalt att ligga här på rygg, på sida, på mage, i hopkrupen, utsträckt och ens fundera över vart jag är på väg. Jag fingrar ofta på min sond som löper genom näsan ner till magsäcken - min konstgjorda navelsträng. Jag velar fram och tillbaks om jag ska rycka bort den om natten som jag gjort några gånger förr. Jag förväntar mej alltid att det ska vara en förlösande känsla - en propp som får livet att virvla runt inombords. Övertygad om att det är den proppen som hindrar mej från att känna glädje, styrka och livslust. Men var gång ett sådant beslut har fattats, då jag inte längre kunnat stå emot, så har brinnande tårar klättrat sej över ögonkanten. I samma stund slår insikten näven i bordet och verkligheten stryper frihetens tillförsel. Jag hittar inte utvägen. Några timmar under nattens ensamma och dunkla timmar med en oförsiktigt urdragen sond är inte längre ens lönt besväret, obehaget eller svedan.

Jag vet inte om det kallas för att ge upp eller om jag bara är klokare som låtit insikten sjunka in: Jag har inget val. Jag reder inte ut det här på egen hand. Jag vet bara att det gör ont. För varje dag som går snuvas jag på dagar som är ämnade att leva. Jag är levande död. Satt på en avbytarbänk utan vetskap om jag kanske får vara med i matchen och spela slutminutrarna eller om jag får titta på och känna utanförskapets hetska slag i hjärtat.

Natten är så lång. Natten är de ensamlevandes sårbara timmar. Men det rymmer ett lugn och jag finner en belåtenhet av att veta att när andra, levande människor sover så tar jag igen tiden som jag annars inte lever för. I vanliga fall låtsas jag att världen är min, ensliga vägstråk är mina fötters trippande sällskap, vinden i träden sjunger enbart för mina öron. Vill du vara säker på att se min skepnad så ska du vandra genom stan en stillastående vardagsnatt. Jag finns i skuggorna som omsluter ett sömndrucken samhälle.

Men i natt ligger jag omhuldad i ett bo av vita lakan och försöker lyssna till tysnaden. Månen plirar in genom dåligt vinklade persienner och nattens fuktkalla svalka sipprar in genom fönsterglipan. Jag längtar hem..

Tankar i natten under en sjukhusvistelse. Jag saknade papper att skriva på men jag hade samlat på mej många servetter under en veckas tid. Dessa ligger nu noga pressade i en tjock bok sedan flera år tillbaka. Läskigt... Jag tycker mej känna lukten av sjukhussalen 5:2

Återigen i hemmets trygga vrå efter flera timmar i dagvården. Verksamheten är sej lik och är lika utdragen som en dålig såpopera. Jag är visserligen där av egen fri vilja för det är ingen som tvingar mej att gå dit men det är ett outtalat tvång. Ungefär som ett kedjebrev där man är en bov och bandtit om man bryter dess färdväg och därmed hotas av många års olycka. Jag känner att förväntningarna är att jag måste gå dit för att vara artig och villig till samarbete.

Nu när jag har blivit äldre, ja, jag är ju praktiskt taget gammal i det här sammanhanget, så skäms jag för mej själv. Jag tycker att jag borde vara en förebild och veta så mycket bättre än att vara slav under kaloriräknande och andra helt idiotiska beteenden. I yngre år kände jag att det var min rättighet att få vara lite egensinnig, svår och omedgörlig. Jag såg bantningen som en förlängning av tonårsrevolten. Det var väl meningen att man skulle göra ens föräldrar upp över öronen oroliga? Nu är jag vuxen och jag borde veta bättre. Tyvärr är det nog inte bara kroppen som har stannat i utvecklingen utan även det mentala tänket i takt med att ovanor gått och blivit vanor. Så på sätt och vis passar jag in i tonårsgruppen på dagvården - vi är mentalt lika gamla.. Väldigt sorgligt..

Det sägs att alla vägar leder hem. Jag har oerhörd hemlängtan. Jag har varit vilse så många år. På något vis försöker jag att se det som en livstids lärdom och att det har varit en prövning som kommer att komma till nytta i framtiden. Jag ser det inte som mitt kall. Jag ser det inte som en lärdom som ska hjälpa mej att vägleda andra. Nej, så är inte fallet. Men jag vill gärna vara en vän på vägen och som kan inge förtröstan om att du inte är helt allena i din kamp, i din sorg, i din frustration och i din vilsenhet. Jag kanske inte kan hålla dej i handen och lova dej att allt kommer att bli bra men jag kan ägna dej en tanke, ett vänligt ord och en uppmuntrande knuff i rätt riktning. Förr kämpade jag i tysnad och släppte inte någon inpå livet. Jag trodde att jag var tapper men nu vet jag bättre: Ensam är absolut inte stark. Ensam är inget annat än ensam. Det är att ro utan åror.

Tillägnat Fanny:

Det finns vänner som har kommit och gått i mitt liv. Den ena efter den andra har konkurrerat med min "bästa vän" men slutligen gett upp hoppet. Jag tyckte att mina vänner svek mej för att jag var sjuk. Men en vän stod tappert kvar. Hon i frågasatte om hon verkligen var en sån dålig vän att jag inte kunde anförtro henne om mina rädslor, mina innersta tankar eller min största innerlighet. Hennes ögon som annars är blå hade en glans av besvikelse. Jag blev förstummad. Jag insåg att problemet var att jag aldrig gett mina vänner en ärlig chans att få vara just vänner. Jag tog risken. ett kliv rakt ut i tomma intet och klädde mina känslor med ord och framstod säkerligen lika dum som jag kände mej. Hon tog min hand och sa: "En vän är en sån som vet allt om en men som ändå tycker om en.. Och om du tänker fortsätta att förakta dej och din kropp så kommer jag att göra allt i min makt att försöka älska dej mer än du själv gör till den dag då du orkar älska dej själv igen." Min kärlek till henne förblir evighetslång.

 

Ny vecka och nya tag. Har egentligen tid hos min läkare idag men då febern håller i sej så får jag en förlängd helg och slappardag i mjukisbyxor och strunt på TV. Förr försökte jag bli sjuk med alla medel för att slippa gå till min läkare. Idag känns det otryggt att utebli från såna viktiga möten. Jag är även rädd för att hon ska misstänka att jag undviker henne för att jag fipplar med maten. Det har hänt. En sådan misstanke uppstår därför väldigt lätt.

I morgon är det tänkt att jag ska tillbaka till dagvården efter en längre paus. Jag gjorde uppehåll då jag inte tyckte att det hjälpte så mycket. De andra patienterna är så oförargligt unga och vi befinner oss inte på samma plats i livet. De går där för att de är tvingade av sina föräldrar att gå dit och har inte kommit till insikt medan jag är där och är alltför självmedveten om hur brutalt ätstörningen skövlar sina offer. Jag vill inte fly längre. Anorexin är inte en solskenshistoria i mina ögon. Den är rå och egoistisk. Tyvärr har den ju ännu ett grovt grepp om mej och det är så lätt att göda den med energi om man befinner sej i fel slags sällskap. Tjejerna på dagvården gråter och skriker i vild panik under måltider och den paniken ligger fortfarande nära till hands för egen del. Panik och ångest har en tendens att smitta av sej. Jag klandrar dom verkligen inte - jag har varit likadan själv. Härjat och levt om som om det handlade om liv eller död. Jag känner deras oro. Den oron har varit min egen.

"Jag avskyr dagvården. Vi sitter där i samlad grupp under måltiderna och alla tävlar om vem som mår sämst. Det är en outtalad regel att bråka om allt. Det är en ständig kamp om vem som kan bevisa för alla övriga att hon är den starkaste. Jag hör inte hemma där. Alla är som små vingklippta fåglar: sköra och bräckliga. Undernärda och ömtåliga. Jag tror att dom ska gå sönder varje gång de får en kram av behandlingsassistenterna. Deras ögon är som tomma brunnar. Själslösa. Utan tillstymmelse av liv. Jag själv är stor och klumpig och finner ingenting av den där vidunderliga skönheten som de andra tjejerna har. Under måltiden idag nålade en tjej fast sin blick på mej och skrek plötsligt rakt ut att det var orättvist att JAG fick vara så smal och inte hon. Hon undrade om jag inte fattade hur lyckligt lottad jag är. Jag fattade bara hur olycklig jag var och hur olyckliga vi var tillsammans.. fast på varsitt håll.."

Anteckningar från första vändan i dagvårdsverksamheten

Natten har inte bjudit på mycket sömn. Febern har enträget försökt tränga sej fram och slå ut alvedonens funktion. I morse vaknade jag med 38.2 i temp och med den sedvanliga kroppsvärken. Jag tror aldrig att jag har varit sjuk så mycket sedan jag bestämde mej för att ta upp kampen mot ätstörningen. Jag inbillar mej att jag har klarat mej från influensor etc när jag var så väldigt undernärd av en orsak: Att kroppen väljer sina strider. Nu har jag lite mer ordning och reda på mej själv och då kopplar kroppen av och immunförsvaret ställer till med "öppet hus" för alla möjliga bakterier och infektioner.

Min mamma var här nyss med saft och frukt. Jag ser alltid en antydan till oro i hennes ögon. Sjukdomen har sargat vår relation väldigt allvarligt. Hur reparerar man år fyllda av svek och lögner? Jag är rädd för att vårt förhållande alltid kommer att vara komplicerat.

"Jag kunde ta all skit i världen. Alla ord rann av mej. Jag tvivlade aldrig på att jag gjorde fel - för det kändes så väldigt rätt. Det där hårda stenansiktet svek aldrig i vårdsammanhang och inte heller när läkaren talade om för mej att jag riskerade att bli tvångsintagen om mitt liv inte förändrades drastiskt. Men när mamma dök upp under samtalet och då jag mötte hennes sorgsna blick väcktes ett enormt samvetskval. Plötsligt såg min mamma väldigt gammal och trött ut och fick ur sej med gråt i halsen Om du dör så vill jag aldrig mer leva. För första gången blev jag rädd. För första gången började jag tvivla över min stenhårda beslutsamhet. Jag visste inte att min mamma kunde älska mej så mycket.."

Ur en 11 år gammal dagbok

"All makt åt Tengil - vår befriare".. Törnrosdalen är lika skrämmande i verkligheten som den är i böckerna och Katla lika skräckinjagande som man kan föreställa sej. Jag var där. Drt kändes som att jag fastnat i en mardröm och att göra om och göra rätt-knappen hade hakat upp sej.

Under en timme satt jag och glodde på middagen och ett tag var blicken så intensiv att jag inbillade mej för en stund att maten gav mej onda ögat tillbaka. Allt har flytit på relativt bra den senaste tiden och när man förväntar sej att det ska fortsätta på samma sätt så slappnar man av och rätt vad det är så kommer det ett bakslag. En hårt kastad sten rakt i ryggen som får en att falla till marken. Dagens råd blir därför att slappna inte av - saker och ting löser sej inte av sej själv!

Du kanske undrar hur det blev med den där maten som hade ögon? Jag vet att mina svagaste ögonblick i livet är när jag försöker kompromissa men ibland är det även den effektivaste metoden. Dagens andra snilleblixtråd: Så länge målet är det samma -ta vilka omvägar du vill men se till att komma dit du ska. Jag bytte maträtt helt enkelt.
Det här med kompromisser är en farlig förhandling att ge sej in på. När jag bodde hemma förhandlade jag mej till att bli sjukare. En mamma med en känsla av maktlöshet går i princip med på allt så länge hon ser med egna ögon att hennes dotter äter. Hon gör allt i sin makt för att försöka skyla benknotor. Jag vände det till en, vad jag trodde, enorm fördelaktig företagsamhet genom att deala till mej promenader i utbyte av att jag åt. Slugare än en räv roffade jag åt mej promenadminutrar beroende på hur mycket jag åt. En halv portion belönades med en halvtimmes promenad i "lugnt" tempo. I ett lugnt tempo kommer man inte speciellt långt på trettio minuter men man kommer väldigt mycket längre om man springer.

Jag förhandlade om allt. Även inom mej själv. Till och med längden av min redan så bristande sömn var en bricka i spelet. I efterhand känns det som att jag levde mitt liv efter en eight-ball. JA eller NEJ? Mina egna åsikter suddades ut mer och mer och jag blev slaviskt beroende av det där belöningssystemet vilket medförde alla möjliga övriga tvångsbeteenden. Ett tag hade jag magiska tankar och var övertygad om att jag gick upp mer i vikt om jag åt med kniv och gaffel, eller om jag nuddade gaffeln med läpparna. Jag satt på min högra hand under varje måltid och var noga med att alltid "dra av" maten från gaffeln med tänderna. Det måste för övrigt ha sett väldigt idiotiskt ut! Jag tror att vägen tillbaka till det friska är att göra allt tvärtemot än vad man är van att göra: Jag äter med gaffel och kniv och försöker att INTE se ut som en kamel. Ibland är det skitsvårt för jag kommer av mej och halkar lätt tillbaka gamla vanor. Det är det jag menar med att SLAPPNA ALDRIG AV helt. Dåliga vanor sitter i ryggraden medan de bra vanorna måste bejakas.

"Om helvetet är så illa som alla beskriver det så har jag absolut hamnat där..."

Dagboksanteckning under en av flera sjukhusvistelser med sondmatning

Det nyper i hals och näsa. Jag anar ytterligare än av alla förkylningar som fullkomligt haglat över mej det senaste året. Att jag inte drabbades av svininfluesan ser jag som ren tur.

Frukost, mellanmål och lunch är avklarad och snart slår klockan eftermiddagsmellis. Jag gör inget däremellan för på nå konstigt upptar all ledig tid att räkna minutrar. Det gör mej sysselsatt på ett sorgligt sätt. Det är så lätt hänt att jag skingrar tankarna på andra sätt att jag helt enkelt glömmer bort att äta. Det sitter inte i ryggmärgen som det borde göra.

Jag kan låta klockan vara osedd när jag surfar runt på nätet men fastnar i andra männniskors öden som så vördnadsfullt beskrivs på alla miljontals bloggar. Unga tjejer vars problem orsakar tunga ok liksom mitt. Jag kan inte låta bli att avundas dom då deras ålder ger dom tid att vakna upp innan det är för sent. Men tunnelseende är ett problem oavsett ålder. Livet kan bara levas framifrån men bara förstås bakifrån. Många försökte rycka bort mina skygglappar i den åldern och jag önskar att de hade varit lite mer ihärdiga i den frågan. Men jag lämnades i fred med förhoppning om att jag skulle ta mitt förnuft till fånga. Och nog togs det till fånga: Anorexin bakband allt sunt förnuft jag hade! Men en människa utan insikt kan heller inte göra den uppenbara förändringen att lotsa sej själv in på rätt väg. It takes two, baby - du och dej själv.

Den där Stig Johansson hade verkligen insikt. För det är ju så det är. Dagarna bara passerar, månader och år rullar på. Man skjuter upp sina drömmar och mål och tänker att "det hinner jag göra sen". Jag står och väntar på att livet ska börja och det har jag gjort väldigt länge. Det är först nu som jag förstår att jag själv måste sätta mitt liv i rörelse. Jag står här med min lilla drake på jorden och väntar på att vinden ska plocka upp den - men jag kanske måste göra nånting mer för att få den att flyga? Jag tror att jag måste röra mej framåt.

Idag har jag täckt för alla speglar. Det verkar unikt att man kan gå upp 10 kilo över en natt så därför utgår jag från att ögat inte talar sanning och att anorexin vill spela mej ett elakt spratt. Hur jag hatar dessa dagar...!

"Det finns ett rum på jorden som jag både älskar och hatar. Undersökningsrummet. Där finns en mätsticka som noggrant räknar mina centrimetrar över marken. Där finns en våg som aldrig far med osanning. Jag kan aldrig lita på människor som säger "Du ÄR smal!" Vita lögner finns det gott om och de haglar när man ställer en fråga som berör ens utseende. Jag har i alla fall aldrig fått för mej att säga till en person att hon eller han är tjock om de frågar. Idag älskade jag vågen: 40 kilo. Det är 2 kilo mindre än förra veckan. Den biten älskar jag med rummet: Det är där jag får kvitto för mitt ansträngande jobb under en veckas tid. Men sen rycks jag ur min lycka när läkaren pockar på svar och kommer med vedervärdiga hot som inläggning och sondmatning. Det är ett evigt pusslande med lögner och att tvingas lova hit och dit om att det ska bli förändring från och med nu.

Jag gillar inte att ljuga egentligen. Men ibland måste man säga sådant som andra vill höra. Så enkelt är det. I min värld är det lag på det."

Dagboksanteckningar 2004

Jag önskar verkligen att jag inte kände som jag gör. Fredagsmys klingar oerhört illa i mina öron och gör mej obekväm. Fast mest av allt är jag nog väldigt besviken över att känna det enorma utanförskap som anorexin för med sej. I de flesta sociala sammahang umgås man över en bit mat, snacks eller vad sjutton som helst som går att tugga på. Och mest av allt är jag arg på mej själv eftersom jag har målat in mej i isoleringens kala hörn i så många år att vänner känner sej osäkra i min närvaro. Att erbjuda mej mat känns lika onaturligt som att erbjuda med en dödlig injektion i deras ögon. Jag klandrar dom verkligen inte för det är jag som har format dom till att bete sej konstlat i dessa situationer.

Ikväll har jag varit hos en av mina bättre vänner. Att jag uppskattar hennes sällskap stämmer till 100 procent men jag känner mej som ett monster som man inte vill göra upprörd och därmed tassar på tå kring sjudande kastruller. "Jag tänkte äta lite.. Du FÅR ta mat om du vill ha..?" Stämningen blev onekligen krystad och jävligt pinsam. Även om jag kände att jag borde ätit så kom rädslan över mej som en kallsup: "Undrar om jag skulle ta mer mat än hon? Tänk om hon tycker att jag överäter?" Ärren från all måltidsövervakning på sjukhus och andra vårdinrättningar är så djupa att de inkräktar även i de små sammanhangen. Jag förstår att de var nödvändiga eftersom jag systematiskt lurade alla i min omgivning till månen med vattentäta lögner och uttjatade klyschor som "Nej tack, jag åt nyss" och "Jag har gått upp i vikt för jag har ätit massor.." Som jag bäddar får jag ligga.


"Alla dagar vaknar jag med fruktan men tre dagar i veckan känns rädslan överväldigande. I en timme varje måndag, onsdag och fredag sitter jag med ett själsligt rakblad i strupen under en procedur som kallas ätträning på ätstörningsenheten tillsammans med en behandlingsassistent som gör sitt allra yttersta att få lunchen att verka vara det naturligaste i hela världen. Hon anstränger sej så mycket att det faktiskt ter sej som det mest märkliga man kan tänka sej. Hon försöker bit för bit att normalisera mitt förhållande till mat men hennes nervositet lyser igenom nå så enormt att man kunde misstänka att hon försökte truga i mej arsenik. I motsats till henne är jag en väldigt begåvad skådespelare. Jag rör inte en min under hela timmen och tackar för maten, får sedan en kram och ett sedvanligt beröm. Lämnar mottagningen som ett spöke och tränar hela eftermiddagen. Det är det enda sättet för mej att trötta ut oron. Mina ben känns så tunga.." 

Ur min dagbok från 2006

 

"Likt en bok måste det komma en fortsättning. Och livet fortsätter. Trots att dagen känns lika bekant som gårdagen. Är du sjukskriven så vet du vad jag syftar på. Hur vardag och helg mister sina nyanser och alla dagar kunde likväl heta MÅNDAG. Folk beger sej av till sina jobb med en laddad känsla och gläds över att "idag är sista arbetsdagen och sen väntar helg!". Jag går också till mitt jobb men min arbetsvecka består av 7 dagar och pågår dygnet runt. Dag ut och dag in.

Jag jobbar som pusselläggare. Dagens alla beståndsdelar måste pusslas i hop och det är ett mödosamt arbete. För jag trivs inte med det. Jag är en av många miljoner människor som inte trivs med mitt jobb. Livet levs just nu utifrån ett schema där till och med toalettvanorna är tidsbestämda. Varje liten smula har sitt bestämda klockslag och varje steg är noga kalkylerat. På sätt och vis känner jag mej även som en skulptör med ett tvångsmässigt intresse för kroppsperfektion. Det svåra är inte att skapa - det svåra är att tycka om och att vara nöjd med sin skapelse. I konstnärens kritiska öga är nog hennes verk aldrig fullbordat eftersom hon känner till de skavanker som inte betraktaren kan se. Skapelsen döljer också många hemligheter vilket betraktaren inte heller kan se. Den ser inte tårarna komna av trötthet och utmattning, tårar komna av frustration och känslan av att aldrig bli riktig färdig med livstidsverket. Betraktaren lägger heller ingen notis om hur länge skulptören har nött, filat, slipat och trimmat - den bara betraktar. En kort, kort stund vilket får skulptören att undra om det verkligen är värt allt evighetsjobb när stunden i rampljuset bara äger rum ett ögonblick för att sedan glömmas bort. Konstnärsjobbet är verkligen ett otacksamt jobb men likväl kan jag inte slitas från det. Det är mitt kall - utan det kan jag inte andas. Men det märkliga är att det även kan leda till min död.."

Detta är ett kapitel ur min dagbok som jag skrev när jag låg inne på medicinavdelning i flera veckor för flera år sedan. Jag minns besvikelsens beskhet i kroppen när jag fick veta att jag inte hade något val än att bli instoppad på en sal och gödd via en slang i näsan. Jag som hade kämpat så för att komma dit jag var. Jag var inte fulländad - det fanns mycket kvar att slipa på men jag visste att jag var en bra bit på väg. Jag tyckte jag varit duktig som med sådan envishet och målmedvetenhet kunnat skalat av mig så pass mycket att jag vägde 30 kilo till mina 170 cm. Jag var så besviken över att inte andra förundrades över samma sak och att andra fick bestämma att omkullkasta mitt hårda arbete. Jag var ju inte klar än!! Och Gud ska veta att jag gjorde många försök sedan dess: att bli fulländad.

Idag, flera år senare, känner jag mej fortfarande inte klar men förnuftet säger mej att jag heller aldrig kommer att bli det. Det finns ingen perfektion. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Men jag är inte unik - ni är så många som inte är nöjda med er själva. Varför skulle JAG, stora lilla jag, vara undantaget..?

I stället för att förinta så pusslar jag alltså nu. Bit för bit ska läggas rätt och så småningom bilda en helhet. Men än finns så många luckor att det är svårt att föreställa sej hur det hela kommer att se ut! Men jag jobbar på.. Dag efter dag med delmål som 40 kilo och ett annat delmål är mens. Det där röda som vanligtvis kommer en gång i månaden men som har varit mej frånvarande i 10 år. Mitt skelett går av lika lätt som en porslinvas går i kras om den åker i golvet.

Ett delmål för dagen är lunch och jag har skjutit på det länge nog nu. Gröt står på menyn. En massa kanel vilket är min favoritkrydda. Därav mitt bloggnamn Cinnamon. Det var en gång i tiden då jag trodde på skrönor som att man skulle få bättre förbränning av kanel. Jag trodde det var kanelen som gjorde underverk och inte svälten eller motionen som fick mej att rasa i vikt. Dumbom där...

Nu: GRÖT!

Jag slukar bloggar precis som jag slukar böcker. Mycket är bra medan mycket annat är rent skräp. De handlar om livet på en pinne, om livet i ett andligt fängelse, om det slitsamma arbetet som ensamstående mamma eller om livet i glamour. Alla med sin subjektiva syn på var och ens liv.

Min blogg är inget undantag. Den kommer röra det som rör mej men med en förhoppning om att kunna vara en ögonöppnare. Mitt liv är inte glamouröst, jag är ingen mamma men jag sitter på erfarenheter efter 15 år i ett andligt fängelse. I did it my way. Men Gud, vad jag önskar att jag hade gjort så mycket annorlunda! För mitt liv är inte utvecklande - mitt liv äter upp mej inifrån och ut...