Familjekrig
Två av två morgnar har jag nu ätit frukost. Inte är den vidare god men på något snedvridet känns det lättare att äta när det inte smakar gott. Det lockar inte fram ha-mer-begär utan fyller en mättnadsfunktion.
I eftermiddag/kväll är det middag hemma hos föräldrarna igen och den här gången känns det lite extra laddat då min bror har ett nytt förhållande och den bättre hälften är medbjuden på söndagsstek. Jag har inte träffat henne förr. För den sakens skull träffar jag sällan min brors kärlekar. Jag tror att han tagit ett steg tillbaka och undviker familjesammankomster i rädsla för att det ska vara ett jävla liv. Vem kan klandra honom? Själv skulle jag hellre bjuda min partner till ett krigshärjat land än att äta middag med min familj - det skulle kännas mindre öronbedövande. Egentligen härjar vi inte fullt så mycket som jag vill få det att låta men man kan skära med en kniv genom den krystade stämningen och ibland kan såna situationer vara fullt lika obekväma som om vi skulle stå och gapa för full hals på varandra. Jag tänker inte ta på mej hela ansvaret för vår bristande familjekänsla eftersom mina föräldrar kan hållas minst lika ansvariga. De är präktiga och sargade av att deras fina lilla familj inte lever upp till standarden och därmed försöker att överlappa sprickan genom att bara vara ännu mer präktiga. De har absolut ett hjärta och jag förstår mycket väl att det står och blöder lite men ibland blir inte allting enligt planerna. Drömmar och visioner förblir inget annat än just drömmar och visioner. Ett slätstruket liv är få, eller inga, förunnade. Livet går inte spikrakt och trots klanderlös barnuppfostran så faller inte alla bitar på plats när ens barn uppnår vuxen ålder. Det känns onormalt och jag tror att min sjukdom är en tyst protest. Den skapar kaos och oreda - jag vägrade ställa mej i ledet. Trotsåldern som aldrig kom när den skulle dök upp många år senare och nu verkar den omöjlig att rubba. Jag trivs med upproret men jag vet att jag gör det på fel sätt. Jag har skakat om mycket i familjen väldigt länge nu att jag faktiskt känner att det är dags att skapa lite lugn och ro. Det är dags för förändring. Man kan skylla sina föräldrar för mycket men i slutändan måste man gå vidare, lägga ner krigsvapnen, vifta med vit flagg och våga svälja sin stolthet. För till sist lever man bara för sin egen skull och då måste man göra det bästa av situationen..
I eftermiddag/kväll är det middag hemma hos föräldrarna igen och den här gången känns det lite extra laddat då min bror har ett nytt förhållande och den bättre hälften är medbjuden på söndagsstek. Jag har inte träffat henne förr. För den sakens skull träffar jag sällan min brors kärlekar. Jag tror att han tagit ett steg tillbaka och undviker familjesammankomster i rädsla för att det ska vara ett jävla liv. Vem kan klandra honom? Själv skulle jag hellre bjuda min partner till ett krigshärjat land än att äta middag med min familj - det skulle kännas mindre öronbedövande. Egentligen härjar vi inte fullt så mycket som jag vill få det att låta men man kan skära med en kniv genom den krystade stämningen och ibland kan såna situationer vara fullt lika obekväma som om vi skulle stå och gapa för full hals på varandra. Jag tänker inte ta på mej hela ansvaret för vår bristande familjekänsla eftersom mina föräldrar kan hållas minst lika ansvariga. De är präktiga och sargade av att deras fina lilla familj inte lever upp till standarden och därmed försöker att överlappa sprickan genom att bara vara ännu mer präktiga. De har absolut ett hjärta och jag förstår mycket väl att det står och blöder lite men ibland blir inte allting enligt planerna. Drömmar och visioner förblir inget annat än just drömmar och visioner. Ett slätstruket liv är få, eller inga, förunnade. Livet går inte spikrakt och trots klanderlös barnuppfostran så faller inte alla bitar på plats när ens barn uppnår vuxen ålder. Det känns onormalt och jag tror att min sjukdom är en tyst protest. Den skapar kaos och oreda - jag vägrade ställa mej i ledet. Trotsåldern som aldrig kom när den skulle dök upp många år senare och nu verkar den omöjlig att rubba. Jag trivs med upproret men jag vet att jag gör det på fel sätt. Jag har skakat om mycket i familjen väldigt länge nu att jag faktiskt känner att det är dags att skapa lite lugn och ro. Det är dags för förändring. Man kan skylla sina föräldrar för mycket men i slutändan måste man gå vidare, lägga ner krigsvapnen, vifta med vit flagg och våga svälja sin stolthet. För till sist lever man bara för sin egen skull och då måste man göra det bästa av situationen..
Kommentarer
Postat av: Fanny
Familjen har en tendens att vilja så mycket gott för dina medlemmar, men är någon lite annorlunda rasar fasaden.. Du har tur som iallafall fortfarande är bjuden på familjemiddagen..
Kram
Postat av: Mia
Familjer ja, de är ett intressant släkte... Jag bröt med min familj i 2 år ca pga. allt som hänt men sedan insåg jag att jag faktiskt behövde dem, och att jag saknade dem. Jag har insett att vissa saker kan man inte prata med familjen om men det finns som tur var många andra som kan lyssna.
Grymt jobbat med frukosten ;)
Kram Mia
Postat av: Thessan
Fin blogg du har...
Trackback
