Förlösande men skrämmande på samma gång..
För första gången på riktigt länge har jag varit på samtalsterapi. Det är en outtalad regel att man inte bedriver terapi med människor som är väldigt underviktiga eller befinner sej under isen av andra anledningar för att man inte tror att samtal ger nånting. I viss mån håller jag med. Man kan vara enormt känsloblockerad vid undervikt. Men när man försöker klättra uppåt så väcks en hel del känslor. De tränger på och skapar en viss oordning i huvudet.
Min terapeut, sen flera år tillbaka, förväntade sej nog inte att jag skulle ramla in i hennes samtalsrum och vara så extremt okontrollerad i mina känsloyttringar eftersom jag vanligtvis sitter prydligt på en stol och nickar instämmande utan minsta antydan till känsloförnimmelse. Jag tror att även jag blev lite paff om jag ska vara ärlig. Den ena känslobekännelsen efter den andra rann ur mej i takt med strida tårar vilket faktiskt skrämde mej. Är detta bara en försmak om vad som komma skall?
Islossning. Det finns kanske inget bättre ord.
Jag hör allt vad ni säger. Jag känner era innerliga försök att väcka mej. Ni tror att jag inte förstår allvaret. Men jag förstår mer än vad ni tror. Jag förstår bara inte att det handlar om mej.
År 2001
