cinnamonjournal

Middagen i familjehemmet gick okej. Jag vet inte vad det är men jag har alltid en väldigt kritisk syn på min brors flickvänner. Jag upplever inte en slags ensamrätt eller är direkt överbeskyddande så som kan kanske kan föreställa sej. Min bror väljer att fastna för de tjejer som är min totala raka motsats och det medför att jag aldrig känner att vi delar nån slags gemenskap. På sätt och vis känner jag mej lite sårad. Jag kan inte förklara det bättre än att jag värderar det som om att han måste tycka illa min personlighet. Jag vet att det låter som en egoistisk tanke och även väldigt barnslig men känslor är väl sällan rationella? Sista spiken i kistan dundrade hon in med dunder och brak då hon blinkade med ena ögat åt mitt håll och tackade nej till till mamma och en andra portion och sa: "Man måste ju komma i sin bikini i sommar!" Det gick en stöt genom kroppen. Vad vet hon? Vet hon något? Vet hon allt? Vet hon ingenting? Jag kände mej löjligt obekväm..

Jag vill inte tro att hon menade nånting illa för jag vill inte tro att min bror har ett sånt dåligt omdöme att han dejtar en tjej vars andra namn är Sarkasm men det var länge sedan som jag upplevde den sortens obehag. För min del blev samvaron där hemma ganska kortvarig och jag skyllde flyktigt på att jag hade tvättstugan att ila hem till.

Fatta mej rätt nu: Jag påstår inte att jag har krav på att min omgivning ska vare sej stödja min sjukdom, anpassa sitt liv till mitt eller gå på äggskal och hålla tungan rätt i mun men jag är en önskan om att ingen ska prata bakom ryggen på mej, föra mej bakom ljuset eller dumförklara mej. Öppna kort är att föredra. Om jag visste från början vad min bror har sagt/inte sagt till sin nya flamma så hade jag kunnat se på saken på ett annat sätt: Antingen att ge svar på tal eller helt enkelt bara sett mellan fingrarna. Nu blev jag så överrumplad att luften helt gick ur mej.