cinnamonjournal

Nu har det varit ett stort glapp här igen och det beror helt och hållet på en glappande trut. Det verkar inte bättre än att mina matorgier kommer i en rasande takt på sista tiden. Tidigare hade jag "kalas" mer sällan och kan uppskattningsvis påstå att det var ungefär var tredje månad. Nu duggar de tätt. Glöm allt vad jag nämnde om det lugn som infinner sej när jag känner att jag är klar.. Jag kan inte stå för dom orden längre eftersom perioderna sträcker sej allt längre och pauserna blir allt kortare. Jag ilar på som en hamster i mitt hjul utan vare sej stopp eller spärrar.

Vad gäller min vikt vågar jag inte ens tänka på vilket kan låta rätt idiotiskt. Jag vet så väl att jag måste gå upp i vikt och unna min kropp en hälsosam balans men jag finner mej inte i att jag ska smälla på mej flera kilon under bara en vecka. Det kan inte bli annat än helt fel för om jag ska upp i vikt är jag angelägen om att göra det på ett sunt sätt och inte genom att tvångsmässigt överäta dygnets alla timmar.

Mitt tillstånd är inte främmande. Jag har klantat till det för mej förr men det har alltid lett till ett konsekvens djupdyk in i anorexin igen och där med basta. Från överkonsumtion av mat till ohuman självsvält inom loppet av en natts ångest och vånda.  Och det är inte dit jag vill.....!

Svälter man tillräckligt länge, reducerar salt- och sockerintag med tvångskontroll så skrumpnar smaklökarna. Men när man sent om sider förhandlat med sej själv och kommit överens med förnuft och känsla att "bara smaka lite" av biogodis eller fredagsmiddagen så exploderar smakerna i munnen och smaklökarna får sej en rejäl chock. Just den stunden som det tar för smaksinnena att vakna till liv är den bästa stunden jag kan föreställa mej. Jag har kämpat hårt en längre tid och är väl värd en stund av njutning och smaksensation. Men likväl är det även den mest sorgsna för jag vet att jag måste börja om från början dagen efter och att den stunden är flyktigt kort. Samtidigt som jag längat så innerligt efter dom minutrarna så kan jag knappt hejda mej innan jag får kasta mej tillbaka till svälten. In i det trygga och bekanta, in i en mörk vrå där det bitterljuva lidandet sveper sin kappa över mej och in i tillvaron där måltiderna icke är och upptar ingen tid alls och orsakar få inre dispyter. In i kylan, ensamheten och kampen som fortlöpande orkar härda ut av ren och skär vilja, blod, svett och tårar.

Vilket ynkligt litet liv egentligen..

Kära Dagbok 2008

För första gången på riktigt länge har jag varit på samtalsterapi. Det är en outtalad regel att man inte bedriver terapi med människor som är väldigt underviktiga eller befinner sej under isen av andra anledningar för att man inte tror att samtal ger nånting. I viss mån håller jag med. Man kan vara enormt känsloblockerad vid undervikt. Men när man försöker klättra uppåt så väcks en hel del känslor. De tränger på och skapar en viss oordning i huvudet.

Min terapeut, sen flera år tillbaka, förväntade sej nog inte att jag skulle ramla in i hennes samtalsrum och vara så extremt okontrollerad i mina känsloyttringar eftersom jag vanligtvis sitter prydligt på en stol och nickar instämmande utan minsta antydan till känsloförnimmelse. Jag tror att även jag blev lite paff om jag ska vara ärlig. Den ena känslobekännelsen efter den andra rann ur mej i takt med strida tårar vilket faktiskt skrämde mej. Är detta bara en försmak om vad som komma skall?

Islossning. Det finns kanske inget bättre ord.

Jag hör allt vad ni säger. Jag känner era innerliga försök att väcka mej. Ni tror att jag inte förstår allvaret. Men jag förstår mer än vad ni tror. Jag förstår bara inte att det handlar om mej.

År 2001

Jag känner mej extremt retlig och ilsk i dag. Det kokar i kroppen för minsta lilla och för första gången på evigheter så känner jag ett starkt behov av att bara få skrika så högt halsen håller, få slå mina nävar i döda ting så hårt de förmår. Och jag vill.. gråta.. alla de tårar som ögat kan dränka sej i. Det är en en märklig kombination av känslosvall som sköljer över mej. Å ena sidan är det förbannat urtrist att känna sån här frustration. Å andra sidan var det väldigt länge sedan som jag ens kunde förnimma en äkta känsla. Jag har med året glömt bort hur vrede och ilska kan blixtra framför ögonen, hur pur glädje kan få kroppen att vilja sväva och hur salt en tår, fälld av genuin sorg och ledsnad, verkligen smakar.

Jag tror mej alltid ha haft alla känslosträngar på min lyra. Men känslorna har alltid uppstått i frustrerande situationer som har berört en ytlig botten och som egentligen inte har någon själslig grund. Visst har jag gråtit, varit förbannad och uppretad. Men den frustrationen har för ofta en återkoppling till utseende och matdjävulen inom mej.

I dag gråter jag av någon annan anledning och jag vill skrika och slåss av en annan orsak. Jag längtar så extremt mycket efter ensamheten och att få slippa släpa omkring på demonens krävande skugga. Få dela min säng med enbart mina drömmar - slå bort mardrömmar, ångest och tvivel. Renas från hamrande tvångstankar. Jag suktar efter tystnaden och vill mota bort envist inristade tankar som evigt sågar i mitt huvud.

Nej, jag är inte på väg att förlora förståndet. Vad jag där emot tror är att jag är på väg att återfå det. Det måste vara en sorts islossning som pågår inom mej. Och är det inte förståndet som vill i kapp mej.. ja, då är det väl det som flyr från mej nu..

Nu har jag traskat på i en himla motvind den här veckan. Även om kämparglöden fortfarande glöder så blir själva virket lite fuktigt när det regnar och man måste verkligen anstränga sej för att hålla den vid liv. Det är så lätt att plötsligt gå in i dimman och sväva in och ut ur drömmar, det förgångna och i bland även fastna i önsketänkandet om en ljusare framtid.

Det har gått så herrans många år sedan jag var frisk att jag nästan har glömt bort hur det är att inte leva med den här ständiga följeslagaren. Följeslagaren klingar som en positiv sak i mina öron. Som "en vän som håller dej i handen oavsett vad". Jag bör nog byta ut ordet och kalla den för plågoanden i stället. Det vet jag nu. Det har definitivt funnits tillfällen då jag varit helt inställd på att anorexin varit min bästa och mest förtroliga vän - den fanns där när jag somnade och fanns där när jag vaknade. Den höll mej även sällskap i drömmarna och den gav mej en mening med livet. Ett strävsamt arbete att ta i tu med var eviga dag och som faktiskt även gav resultat. Min lön mättes inte i ören och kronor. Lycka kan inte mätas i pengar men för mej kan den onekligen mätas i kilogram..?

Dagboksblad från 2008 under ett försök att bryta mej fri.

  

I morse var det bara att bita i det sura äpplet och bege sej i väg till dagvården för att bekänna färg. Små missöden är till för att göra om och göra rätt. Vid det här laget är min sjukdomsinsikt stor och jag har övergett tanken på att kunna nysta ut det här trassliga garnet själv. Jag kan göra mycket på egen hand men i bland måste man släppa in en och annan annorlunda synvinkel. Egentligen sitter jag på alla svar själv och jag kan göra skillnad på rätt och fel men att få sina tankar bekräftade ger en knuff i rätt riktning. I bland undrar jag om jag inte borde ha fötts med en instruktionsbok i handen.

Som inträdesbiljett till frukosten blev en viktkontroll. Jag har inte för vana att se efter själv vad jag väger men i dag slängde jag ett öga på de där röda siffrorna. Tänka sej att en känsla kan vara så himla uppåt väggarna fel! Vet inte om jag borde skriva ut min vikt men min blogg är varken barnförbjuden eller barntillåten. För den som inte vill veta min vikt kan hoppa till nästa stycke........ Efter flera dagars vrålätande så står jag still i vikt: 39.8 kg På ett sätt var det en lärdom: Man behöver inte gå upp 10 kilo i vikt efter några dagar med överdrivet kaloriintag. Förnuftsmässigt vet jag det men att få se det med egna ögon är en boost.

Dagvårdspersonalen blir alltmer sällan överraskade över mina incidenter nu mera. Förmodligen skulle jag kunna döda en människa på vägen dit, komma in med blod på kläderna och de skulle på sin höjd höja ett ögonbryn. Av den anledningen väckte jag inte speciellt många reaktioner när jag pustade ut om mina stunder av kalas de senaste dagarna. Egentligen vet jag inte vad jag förväntar mej att de ska säga eller göra men en neutral respons gör mej genast osäker och misstänksam.

Veckans uppdrag är att leta igenom mina lådor i garaget hemma hos mamma i ett försök att hitta lite dammiga dagböcker. Göra ett publikt djupdyk i gamla känsloregister för att dela med mej, känna efter och sedan gå vidare.

Ta hand om dej!