cinnamonjournal

I morse var det bara att bita i det sura äpplet och bege sej i väg till dagvården för att bekänna färg. Små missöden är till för att göra om och göra rätt. Vid det här laget är min sjukdomsinsikt stor och jag har övergett tanken på att kunna nysta ut det här trassliga garnet själv. Jag kan göra mycket på egen hand men i bland måste man släppa in en och annan annorlunda synvinkel. Egentligen sitter jag på alla svar själv och jag kan göra skillnad på rätt och fel men att få sina tankar bekräftade ger en knuff i rätt riktning. I bland undrar jag om jag inte borde ha fötts med en instruktionsbok i handen.

Som inträdesbiljett till frukosten blev en viktkontroll. Jag har inte för vana att se efter själv vad jag väger men i dag slängde jag ett öga på de där röda siffrorna. Tänka sej att en känsla kan vara så himla uppåt väggarna fel! Vet inte om jag borde skriva ut min vikt men min blogg är varken barnförbjuden eller barntillåten. För den som inte vill veta min vikt kan hoppa till nästa stycke........ Efter flera dagars vrålätande så står jag still i vikt: 39.8 kg På ett sätt var det en lärdom: Man behöver inte gå upp 10 kilo i vikt efter några dagar med överdrivet kaloriintag. Förnuftsmässigt vet jag det men att få se det med egna ögon är en boost.

Dagvårdspersonalen blir alltmer sällan överraskade över mina incidenter nu mera. Förmodligen skulle jag kunna döda en människa på vägen dit, komma in med blod på kläderna och de skulle på sin höjd höja ett ögonbryn. Av den anledningen väckte jag inte speciellt många reaktioner när jag pustade ut om mina stunder av kalas de senaste dagarna. Egentligen vet jag inte vad jag förväntar mej att de ska säga eller göra men en neutral respons gör mej genast osäker och misstänksam.

Veckans uppdrag är att leta igenom mina lådor i garaget hemma hos mamma i ett försök att hitta lite dammiga dagböcker. Göra ett publikt djupdyk i gamla känsloregister för att dela med mej, känna efter och sedan gå vidare.

Ta hand om dej!