cinnamonjournal

Nu har det varit ett stort glapp här igen och det beror helt och hållet på en glappande trut. Det verkar inte bättre än att mina matorgier kommer i en rasande takt på sista tiden. Tidigare hade jag "kalas" mer sällan och kan uppskattningsvis påstå att det var ungefär var tredje månad. Nu duggar de tätt. Glöm allt vad jag nämnde om det lugn som infinner sej när jag känner att jag är klar.. Jag kan inte stå för dom orden längre eftersom perioderna sträcker sej allt längre och pauserna blir allt kortare. Jag ilar på som en hamster i mitt hjul utan vare sej stopp eller spärrar.

Vad gäller min vikt vågar jag inte ens tänka på vilket kan låta rätt idiotiskt. Jag vet så väl att jag måste gå upp i vikt och unna min kropp en hälsosam balans men jag finner mej inte i att jag ska smälla på mej flera kilon under bara en vecka. Det kan inte bli annat än helt fel för om jag ska upp i vikt är jag angelägen om att göra det på ett sunt sätt och inte genom att tvångsmässigt överäta dygnets alla timmar.

Mitt tillstånd är inte främmande. Jag har klantat till det för mej förr men det har alltid lett till ett konsekvens djupdyk in i anorexin igen och där med basta. Från överkonsumtion av mat till ohuman självsvält inom loppet av en natts ångest och vånda.  Och det är inte dit jag vill.....!

Svälter man tillräckligt länge, reducerar salt- och sockerintag med tvångskontroll så skrumpnar smaklökarna. Men när man sent om sider förhandlat med sej själv och kommit överens med förnuft och känsla att "bara smaka lite" av biogodis eller fredagsmiddagen så exploderar smakerna i munnen och smaklökarna får sej en rejäl chock. Just den stunden som det tar för smaksinnena att vakna till liv är den bästa stunden jag kan föreställa mej. Jag har kämpat hårt en längre tid och är väl värd en stund av njutning och smaksensation. Men likväl är det även den mest sorgsna för jag vet att jag måste börja om från början dagen efter och att den stunden är flyktigt kort. Samtidigt som jag längat så innerligt efter dom minutrarna så kan jag knappt hejda mej innan jag får kasta mej tillbaka till svälten. In i det trygga och bekanta, in i en mörk vrå där det bitterljuva lidandet sveper sin kappa över mej och in i tillvaron där måltiderna icke är och upptar ingen tid alls och orsakar få inre dispyter. In i kylan, ensamheten och kampen som fortlöpande orkar härda ut av ren och skär vilja, blod, svett och tårar.

Vilket ynkligt litet liv egentligen..

Kära Dagbok 2008