cinnamonjournal

I dag har jag tvingat mej ut ur min dammiga grotta som varit ett bo och en tillflyktsplats den senaste veckan. Tro det eller ej men jag har inte lämnat hemmet på många, många dagar. En del använder tiden till att vara allmänt pysslig och boar in sitt hem. Själv har jag gjort en slags missprydande grop i min soffa och stirrat ett stort hål i taket. Det låter ju verkligen sjukt deppigt och jag klandrar dej inte om du vill påpeka att jag har ett urtrist liv - ursäkta dej inte under några omständigheter för jag behöver verkligen höra det.

Men i dag, som sagt, så lämnade jag min lya för att gå och träffa en personal från dagvården. Jag gick alltså från ett tråkigt ställe bara för att hamna på ett annat urtrist ställe. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om våra träffar. När jag var yngre och ny i dessa sammanhang fick jag infallsvinklar som väckte en och annan tanke men nu, massor av års samtal, så upplever jag det mest som ett enformigt tjat. Och jag är inte mycket bättre för jag låter själv som en gammal repig skiva: "Jag törs inte" "jag är rädd för viktuppgng" "jag KAN inte". Tror sjutton att de börjar tappa hoppet om mej för om jag inte tror på mej själv, hur ska då någon annan göra det? Jag vill inte påstå att jag helt har gett upp hoppet men jag har definitivt lagt motivationen på is för tillfället. 36 kilo is måste ju nästan betraktas som vinter? Ja, jag begick dumheten att väga mej i dag men den största dumheten är att inte ens höja ett ögonbryn för är man 170 cm lång och väger 36 kilo så bör man ju verkligen börja begrunda sina val i livet. Det är det som är så farligt med anorexi: Bibehåller man en väldigt låg vikt under en lång tid så börjar man betrakta det som en normalvikt och man får inga som helst varningssignaler fastän hela jävla kroppen blinkar rött.

Hur som helst så lämnade jag kliniken med samma läxa som jag har haft i många år: Att äta en okej frukost. Jag har IG i det ämnet och har haft det i flera år att jag verkligen borde sättas på en instutition för efterblivna. Hur har jag kunnat misslyckats med läxan så många gånger när den egentligen inte är helt svår att klara? Vad är det som är så svårt med att förmå sej att äta en smörgås med pålägg och ett glas mjölk? Jag skulle absolut kunna utmana dej här och nu och lova dej att jag äter det i morgon till frukost. Nån enstaka dåg går alldeles utmärkt. Men att skapa en rutin är rena skräcken..