cinnamonjournal

Nu har jag gjort rätt. Och det känns så fel! Första ordentliga måltiden på ca 2 veckor ligger och guppar, tränger och spränger i magsäcken. Jag tror att jag gjorde ett indirekt val som knackade på mina föräldrars dörr lagom vid middagstid. Hade jag verkligen inte velat hejda min hunger hade jag tagit en omväg runt och förbi föräldrarhemmet. Omedvetet är jag fortfarande i viss mån förståndig även om det i just detta nu känns jättegalet att sätta i sej en stor portion pasta med köttfärssås. Men jag vet att det är rätt. Nu väntar ett större eldprov vilket är att bara stanna vid det och inte stoppa händerna i en gottepåse eller liknande. För dagen är inte förstörd vilket jag oftast tycker när jag äter nånting utöver det jag har planerat. Nu måste jag tänka: Dagen är räddad!


I en veckas tid har jag slitit som ett djur och varit mer i motionsspåret än hemma i lugnet för att försöka härda ut den veckliga familjemiddagen som en sansad och normal dotter. Äta med kniv och gaffel utan förvridet ansiktsutrryck, utan stressrelaterade fotvickningar och utan rasande ångeströj i köket efter måltiden. På något vis känns det inte ens värt besväret. Du kan försöka tygla vilka vilda hästar du vill men det kaos du finner bakom min städade fasad är bortom all kontroll.

Jag ber en bön varje söndag innan jag går in i den vita villan att maten ska vara motbjudande på alla tänkbara sätt för vad som är värre än att äta en måltid är att faktiskt dessutom njuta av den. Bönerna når aldrig fram. Min mamma är en fena i köket och gör aldrig misstag. All mat är god från första till sista tuggan. Jag bjuds heller aldrig något tillfälle att överkrydda maten längre sedan de dukat undan pepparkar från matsalsbordet efter att ha kommit på mej en gång i världen med att överösa lunchen med tårframkallande grovmalen peppar. Kvarnen står nu i köket med sin ståtliga hals och överblickar mataktiviterna och lämnar endast sin plats med mamma som övervakare. Längst ner på stommen pryder ett sargat jack vilket även det har en historia bakom sej från samma incident. Förargad, frustrerad och besviken över sin dotters mygleri drämde mamma kvarnen i matsalsbordet och pang så fick sej även bordet ett ärr som fortfarande är missprydande. Och med åren har det gått och blivit djupare och djupare eftersom det är "min" plats där jag rutinmässigt borrar in gnagande tumnagel under årens alla middagar. Fylld av kval, tvivel, hopp, förtvivlan, hunger, mättnad, sorg och ångest gör jag hacket allt djupare.

Och nu satt vi där igen. Sett utifrån Mönsterfamiljen. Mamma sekreterare, pappa advokat, sonen universitetsstuderande och dottern blivande student. Sett inifrån: mamma ledsen, pappa tillknäppt, sonen kluven och dottern ätstörd. Ingen lön, inga flotta bilar, inga ståtliga villor i världen kan lappa i hop den här familjen.

Men hummersoppan var ju i alla fall god och vinet utsökt. Själv gillade jag bäst när jag fick kräkas upp allt bakom stängd dörr i väntan på kaffet.

Ur Kära dagbok