.."slickar alla skålar.."
Jag har haft några dagars uppehåll. Har varit fullt upptagen med att sitta med händerna i diverse skålar och rotat mej längst in i skafferiet och krafsat fram förlegade kakor, skorpor och pasta. Jag vet vad du undrar. Och svaret är JA. Även den mest inskränkta anorektiker får sina matorgier. Just mina verkar vara inom orimliga gränser när de väl kickar in.
Tidigare betraktade jag mej som misslyckad när dessa episoder invarderade mitt enformiga tänk men i dagsläget ser jag det som en naturlig följd av all självsvält. Min kropp är inte på långa vägar balanserad så hur i hela världen kan jag begära att min aptit ska vara det?
Nu stundar en ny vecka och nu får det vara slut på dygnslånga kalas. Jag är både lättad över det samtidigt som det är med sorg som jag dammar igen skåpluckorna för den här gången. Vet inte vad det är men att maratonäta inger ett visst lugn och tröst när man släpper på tyglarna och låter sinnet få styra hur det vill. Givetvis blandas tuggorna med samvetskval och rädslor. Jag har vissa perioder då jag är okontaktbar, låser in mej och bara äter i några dagar. De första dagarna äter jag med viss panik och räds över att fastna i det mönstret. Men det kommer en dag då jag med lättnad konstaterar att det bara är nyhetens behag som knockat mej och att magen känner sej ganska mätt. Godis och kolhydrater mister sin frestande sötma och inte längre lika lockande och DÅ kan jag sluta hetsa. Då känner jag mej "nöjd". Inte belåten. Men lugn i mej själv.
