Fredagsmys - djävulens påfund!
Jag önskar verkligen att jag inte kände som jag gör. Fredagsmys klingar oerhört illa i mina öron och gör mej obekväm. Fast mest av allt är jag nog väldigt besviken över att känna det enorma utanförskap som anorexin för med sej. I de flesta sociala sammahang umgås man över en bit mat, snacks eller vad sjutton som helst som går att tugga på. Och mest av allt är jag arg på mej själv eftersom jag har målat in mej i isoleringens kala hörn i så många år att vänner känner sej osäkra i min närvaro. Att erbjuda mej mat känns lika onaturligt som att erbjuda med en dödlig injektion i deras ögon. Jag klandrar dom verkligen inte för det är jag som har format dom till att bete sej konstlat i dessa situationer.
Ikväll har jag varit hos en av mina bättre vänner. Att jag uppskattar hennes sällskap stämmer till 100 procent men jag känner mej som ett monster som man inte vill göra upprörd och därmed tassar på tå kring sjudande kastruller. "Jag tänkte äta lite.. Du FÅR ta mat om du vill ha..?" Stämningen blev onekligen krystad och jävligt pinsam. Även om jag kände att jag borde ätit så kom rädslan över mej som en kallsup: "Undrar om jag skulle ta mer mat än hon? Tänk om hon tycker att jag överäter?" Ärren från all måltidsövervakning på sjukhus och andra vårdinrättningar är så djupa att de inkräktar även i de små sammanhangen. Jag förstår att de var nödvändiga eftersom jag systematiskt lurade alla i min omgivning till månen med vattentäta lögner och uttjatade klyschor som "Nej tack, jag åt nyss" och "Jag har gått upp i vikt för jag har ätit massor.." Som jag bäddar får jag ligga.
"Alla dagar vaknar jag med fruktan men tre dagar i veckan känns rädslan överväldigande. I en timme varje måndag, onsdag och fredag sitter jag med ett själsligt rakblad i strupen under en procedur som kallas ätträning på ätstörningsenheten tillsammans med en behandlingsassistent som gör sitt allra yttersta att få lunchen att verka vara det naturligaste i hela världen. Hon anstränger sej så mycket att det faktiskt ter sej som det mest märkliga man kan tänka sej. Hon försöker bit för bit att normalisera mitt förhållande till mat men hennes nervositet lyser igenom nå så enormt att man kunde misstänka att hon försökte truga i mej arsenik. I motsats till henne är jag en väldigt begåvad skådespelare. Jag rör inte en min under hela timmen och tackar för maten, får sedan en kram och ett sedvanligt beröm. Lämnar mottagningen som ett spöke och tränar hela eftermiddagen. Det är det enda sättet för mej att trötta ut oron. Mina ben känns så tunga.."
Ur min dagbok från 2006
