cinnamonjournal

I bland brydde jag mej inte ens om att jag hade fel - jag var bara så inställd på att få ha rätt. Sådan var jag som barn och jag förmodar att jag fortfarande ses som en liten envis streber. Om jag fått en slant för varje gång någon kallat mej ENVIS så skulle jag vara rik vid det här laget. Jag misstänker att människor utgår från att personer med ätstörningar är väldigt svaga individer. Enligt min mening är det en grov missuppfattning: Är det något vi är så är det viljestarka! Hur skulle vi annars klara av att gå så fruktansvärt motströms att vi nästan är på väg att dö för vår tro?

Jag har en ledig dag från dagvården och jag hade planerat en morgonpromenad men snön fullkomligt vräker ner. Om jag är envis nu så är det inget mot för vad jag var DÅ. Hade jag bestämt att jag skulle promenera så spelade det ingen roll om snön växte sej en meter hög eller snärtade upp rodnad på kinderna. Ju svårare omständigheter desto bättre. Jag hade en taktik som höll mej hårt i handen under många år och den gick ut på att jag alltid föreställde mej att jag var med i en film och att saker inte hände på riktigt. Jag antar att det är just det som fått mej att undvika att stirra sanningen i vitögat. I dag lär jag mej att leva i allvaret.

I dag får jag nöja mej med att titta på snön och inte vara en del av den.. All rekvesita är inte till för att användas!