Åldern har ingen betydelse - lika barn leka bäst?
Återigen i hemmets trygga vrå efter flera timmar i dagvården. Verksamheten är sej lik och är lika utdragen som en dålig såpopera. Jag är visserligen där av egen fri vilja för det är ingen som tvingar mej att gå dit men det är ett outtalat tvång. Ungefär som ett kedjebrev där man är en bov och bandtit om man bryter dess färdväg och därmed hotas av många års olycka. Jag känner att förväntningarna är att jag måste gå dit för att vara artig och villig till samarbete.
Nu när jag har blivit äldre, ja, jag är ju praktiskt taget gammal i det här sammanhanget, så skäms jag för mej själv. Jag tycker att jag borde vara en förebild och veta så mycket bättre än att vara slav under kaloriräknande och andra helt idiotiska beteenden. I yngre år kände jag att det var min rättighet att få vara lite egensinnig, svår och omedgörlig. Jag såg bantningen som en förlängning av tonårsrevolten. Det var väl meningen att man skulle göra ens föräldrar upp över öronen oroliga? Nu är jag vuxen och jag borde veta bättre. Tyvärr är det nog inte bara kroppen som har stannat i utvecklingen utan även det mentala tänket i takt med att ovanor gått och blivit vanor. Så på sätt och vis passar jag in i tonårsgruppen på dagvården - vi är mentalt lika gamla.. Väldigt sorgligt..
Hej!
tack för att du skrev det!
That made me happy*
kram på dej!
Jag tycker du är hård mot dig själv. I en del fall kanske du anser dig vara på samma mentala nivå som de yngre tjejerna, men samtidigt är det så tydligt för mig att du inte är det. Detta är ju naturligtvis ett antagande som görs baserat på en text du skrivit på nätet...men för mig räcker det. Du uttrycker snarare en oerhörd mognad på många sätt.
Fast det där med skam och artighet känner jag igen väldigt väl. Jag kände likadant i min dagvårdsbehandling. Det förväntades att jag skulle samarbeta (och varför inte, vad skulle jag annars där och göra?) och vara kompetent på många sätt. Det kändes svårare och värre, ju mer tid som lades på mig utan att nå en egentlig brytpunkt i mitt beteende. Och jag skämdes för mina ständiga feltramp och misstag....gud som jag skämdes...
Till Cilia: "Det kändes svårare och värre, ju mer tid som lades på mig utan att nå en egentlig brytpunkt i mitt beteende." PRECIS dom orden jag letade efter men inte fann..!! Det känns liksom som att vården börjar tappa hoppet om mej. Jag kan inte säga att dom vänder mej ryggen men de lägger inte ner samma slags glöd i arbetet med mej längre. Om inte dom tror på mej hur ska man då finna tron på mej själv...? Frustrerande..
KRAM
En slags normalisering...så kändes det. Att även om mitt beteende naturligtvis inte var accepterat, så var det ju precis just så det blev. " Ja men hon är alltid extremt ångestfylld, hennes ÄS är väldigt illa men så är det.."
Jag slog bakut i ren frustration....men hjälp mig! Kära, rara kan ni inte hjälpa mig?
Samtidigt så visste jag väldigt väl att mitt beteende såg till att dra i fel ände av repet, men det var där den omöjliga ekvationen kom in - Gör så här Cilia....men VARFÖR!!?? jag förstår inte...och det gör mig grymt olycklig. Jag vill kunna begripa varför jag ska göra det här. Jag VILL ju kunna samarbeta...
Det är också väldigt smärtsamt att inse att jag efter allt det här, fortfarande är sjuk. Att det är så det är bara.
Men vi ger oss inte, varken du eller jag. Man måste tro att det kan gå.
KRAM
