Ensam om natten
Kluven och huggen i delar. Att inte veta vilket ben jag ska stödja på, tveksamhet över i vilken av de båda världar jag vill leva. Vad är slutet och vad är början av en cirkel?
Ambivalensen tickar högt i mitt huvud om nätterna och delar min sömn i stycken. Det känns paradoxalt att ligga här på rygg, på sida, på mage, i hopkrupen, utsträckt och ens fundera över vart jag är på väg. Jag fingrar ofta på min sond som löper genom näsan ner till magsäcken - min konstgjorda navelsträng. Jag velar fram och tillbaks om jag ska rycka bort den om natten som jag gjort några gånger förr. Jag förväntar mej alltid att det ska vara en förlösande känsla - en propp som får livet att virvla runt inombords. Övertygad om att det är den proppen som hindrar mej från att känna glädje, styrka och livslust. Men var gång ett sådant beslut har fattats, då jag inte längre kunnat stå emot, så har brinnande tårar klättrat sej över ögonkanten. I samma stund slår insikten näven i bordet och verkligheten stryper frihetens tillförsel. Jag hittar inte utvägen. Några timmar under nattens ensamma och dunkla timmar med en oförsiktigt urdragen sond är inte längre ens lönt besväret, obehaget eller svedan.
Jag vet inte om det kallas för att ge upp eller om jag bara är klokare som låtit insikten sjunka in: Jag har inget val. Jag reder inte ut det här på egen hand. Jag vet bara att det gör ont. För varje dag som går snuvas jag på dagar som är ämnade att leva. Jag är levande död. Satt på en avbytarbänk utan vetskap om jag kanske får vara med i matchen och spela slutminutrarna eller om jag får titta på och känna utanförskapets hetska slag i hjärtat.
Natten är så lång. Natten är de ensamlevandes sårbara timmar. Men det rymmer ett lugn och jag finner en belåtenhet av att veta att när andra, levande människor sover så tar jag igen tiden som jag annars inte lever för. I vanliga fall låtsas jag att världen är min, ensliga vägstråk är mina fötters trippande sällskap, vinden i träden sjunger enbart för mina öron. Vill du vara säker på att se min skepnad så ska du vandra genom stan en stillastående vardagsnatt. Jag finns i skuggorna som omsluter ett sömndrucken samhälle.
Men i natt ligger jag omhuldad i ett bo av vita lakan och försöker lyssna till tysnaden. Månen plirar in genom dåligt vinklade persienner och nattens fuktkalla svalka sipprar in genom fönsterglipan. Jag längtar hem..
Tankar i natten under en sjukhusvistelse. Jag saknade papper att skriva på men jag hade samlat på mej många servetter under en veckas tid. Dessa ligger nu noga pressade i en tjock bok sedan flera år tillbaka. Läskigt... Jag tycker mej känna lukten av sjukhussalen 5:2
Ambivalensen tickar högt i mitt huvud om nätterna och delar min sömn i stycken. Det känns paradoxalt att ligga här på rygg, på sida, på mage, i hopkrupen, utsträckt och ens fundera över vart jag är på väg. Jag fingrar ofta på min sond som löper genom näsan ner till magsäcken - min konstgjorda navelsträng. Jag velar fram och tillbaks om jag ska rycka bort den om natten som jag gjort några gånger förr. Jag förväntar mej alltid att det ska vara en förlösande känsla - en propp som får livet att virvla runt inombords. Övertygad om att det är den proppen som hindrar mej från att känna glädje, styrka och livslust. Men var gång ett sådant beslut har fattats, då jag inte längre kunnat stå emot, så har brinnande tårar klättrat sej över ögonkanten. I samma stund slår insikten näven i bordet och verkligheten stryper frihetens tillförsel. Jag hittar inte utvägen. Några timmar under nattens ensamma och dunkla timmar med en oförsiktigt urdragen sond är inte längre ens lönt besväret, obehaget eller svedan.
Jag vet inte om det kallas för att ge upp eller om jag bara är klokare som låtit insikten sjunka in: Jag har inget val. Jag reder inte ut det här på egen hand. Jag vet bara att det gör ont. För varje dag som går snuvas jag på dagar som är ämnade att leva. Jag är levande död. Satt på en avbytarbänk utan vetskap om jag kanske får vara med i matchen och spela slutminutrarna eller om jag får titta på och känna utanförskapets hetska slag i hjärtat.
Natten är så lång. Natten är de ensamlevandes sårbara timmar. Men det rymmer ett lugn och jag finner en belåtenhet av att veta att när andra, levande människor sover så tar jag igen tiden som jag annars inte lever för. I vanliga fall låtsas jag att världen är min, ensliga vägstråk är mina fötters trippande sällskap, vinden i träden sjunger enbart för mina öron. Vill du vara säker på att se min skepnad så ska du vandra genom stan en stillastående vardagsnatt. Jag finns i skuggorna som omsluter ett sömndrucken samhälle.
Men i natt ligger jag omhuldad i ett bo av vita lakan och försöker lyssna till tysnaden. Månen plirar in genom dåligt vinklade persienner och nattens fuktkalla svalka sipprar in genom fönsterglipan. Jag längtar hem..
Tankar i natten under en sjukhusvistelse. Jag saknade papper att skriva på men jag hade samlat på mej många servetter under en veckas tid. Dessa ligger nu noga pressade i en tjock bok sedan flera år tillbaka. Läskigt... Jag tycker mej känna lukten av sjukhussalen 5:2
Kommentarer
Trackback
