Gemensam olycka
I morgon är det tänkt att jag ska tillbaka till dagvården efter en längre paus. Jag gjorde uppehåll då jag inte tyckte att det hjälpte så mycket. De andra patienterna är så oförargligt unga och vi befinner oss inte på samma plats i livet. De går där för att de är tvingade av sina föräldrar att gå dit och har inte kommit till insikt medan jag är där och är alltför självmedveten om hur brutalt ätstörningen skövlar sina offer. Jag vill inte fly längre. Anorexin är inte en solskenshistoria i mina ögon. Den är rå och egoistisk. Tyvärr har den ju ännu ett grovt grepp om mej och det är så lätt att göda den med energi om man befinner sej i fel slags sällskap. Tjejerna på dagvården gråter och skriker i vild panik under måltider och den paniken ligger fortfarande nära till hands för egen del. Panik och ångest har en tendens att smitta av sej. Jag klandrar dom verkligen inte - jag har varit likadan själv. Härjat och levt om som om det handlade om liv eller död. Jag känner deras oro. Den oron har varit min egen.
"Jag avskyr dagvården. Vi sitter där i samlad grupp under måltiderna och alla tävlar om vem som mår sämst. Det är en outtalad regel att bråka om allt. Det är en ständig kamp om vem som kan bevisa för alla övriga att hon är den starkaste. Jag hör inte hemma där. Alla är som små vingklippta fåglar: sköra och bräckliga. Undernärda och ömtåliga. Jag tror att dom ska gå sönder varje gång de får en kram av behandlingsassistenterna. Deras ögon är som tomma brunnar. Själslösa. Utan tillstymmelse av liv. Jag själv är stor och klumpig och finner ingenting av den där vidunderliga skönheten som de andra tjejerna har. Under måltiden idag nålade en tjej fast sin blick på mej och skrek plötsligt rakt ut att det var orättvist att JAG fick vara så smal och inte hon. Hon undrade om jag inte fattade hur lyckligt lottad jag är. Jag fattade bara hur olycklig jag var och hur olyckliga vi var tillsammans.. fast på varsitt håll.."
Anteckningar från första vändan i dagvårdsverksamheten
SV: jag respekterar din syn och dina tankar kring detta, och a.
men orden du skriver har nötts så förbannat de senaste 4 åren, och jag vet hur du menar. sådär säger alla som inte haft äs, eller som du då, varit sjuk länge och som hört det här så många gånger. jag vill inte romantisera a, men vem fan har rätt att romantisera "det friska"? bara för att de är snäppet "vanligare" så betyder det inte att det är RÄTT coh äs är FEL. jag hör hur sjuk jag låter, men jag ör faktiskt inte det. jag bara har andra drömmar och åsikter än moraltanterna på enheterna.
inget, absolut iNGET kan vara rätt för alla, på samma sätt som INGET kan vara fel för alla.
jag saknar min anorexi, jag vill tillbaka. men det är bar aen önskan, jag kommer inte komma dit igen. tyvärr, enligt mig. nu har jag andra bekymmer jag tas med. jag önskar dig all lycka att uppfylla det DU vill - bli frisk. för jag gissar att du vill det, grundat på vad du skrev.
SV: tack själv, jag har inte kommit hit förut (eller så har jag det men glömt det) och jag verkligen älskar hur du skriver. du är duktig, väldigt duktig. här kommer jag kika in mer, absolut!
sen, jag förstår precis vad du menar. även om jag varken upplevde då eller upplever nu, att jag inte var särskillt sårbar som anorektiker. jag har alltid varit väldigt sårbar. dock var ana den jag berättade allt för förut, och hon pratade aldrig vidare. också där kände jag stöd, kärlek och tilltro. hon var den jag alltid hade. andra vänner svek pga min sjukdom, min familj bröt ihop, jag själv var rädd. men ana var stark och trogen.
herregud, sånt här skriver jag INTE ut på min blogg, jag fattar hur sjutk jag verkar. men jag står fast vid att det är min tro och min känsla.
jag hejar på dig, du är en av de starka anorektikerna, som vill stå på egna ben utan ana, och som faktiskt KAN det.
Kämpekramar
