cinnamonjournal

Det sägs att alla vägar leder hem. Jag har oerhörd hemlängtan. Jag har varit vilse så många år. På något vis försöker jag att se det som en livstids lärdom och att det har varit en prövning som kommer att komma till nytta i framtiden. Jag ser det inte som mitt kall. Jag ser det inte som en lärdom som ska hjälpa mej att vägleda andra. Nej, så är inte fallet. Men jag vill gärna vara en vän på vägen och som kan inge förtröstan om att du inte är helt allena i din kamp, i din sorg, i din frustration och i din vilsenhet. Jag kanske inte kan hålla dej i handen och lova dej att allt kommer att bli bra men jag kan ägna dej en tanke, ett vänligt ord och en uppmuntrande knuff i rätt riktning. Förr kämpade jag i tysnad och släppte inte någon inpå livet. Jag trodde att jag var tapper men nu vet jag bättre: Ensam är absolut inte stark. Ensam är inget annat än ensam. Det är att ro utan åror.

Tillägnat Fanny:

Det finns vänner som har kommit och gått i mitt liv. Den ena efter den andra har konkurrerat med min "bästa vän" men slutligen gett upp hoppet. Jag tyckte att mina vänner svek mej för att jag var sjuk. Men en vän stod tappert kvar. Hon i frågasatte om hon verkligen var en sån dålig vän att jag inte kunde anförtro henne om mina rädslor, mina innersta tankar eller min största innerlighet. Hennes ögon som annars är blå hade en glans av besvikelse. Jag blev förstummad. Jag insåg att problemet var att jag aldrig gett mina vänner en ärlig chans att få vara just vänner. Jag tog risken. ett kliv rakt ut i tomma intet och klädde mina känslor med ord och framstod säkerligen lika dum som jag kände mej. Hon tog min hand och sa: "En vän är en sån som vet allt om en men som ändå tycker om en.. Och om du tänker fortsätta att förakta dej och din kropp så kommer jag att göra allt i min makt att försöka älska dej mer än du själv gör till den dag då du orkar älska dej själv igen." Min kärlek till henne förblir evighetslång.