cinnamonjournal

Natten har inte bjudit på mycket sömn. Febern har enträget försökt tränga sej fram och slå ut alvedonens funktion. I morse vaknade jag med 38.2 i temp och med den sedvanliga kroppsvärken. Jag tror aldrig att jag har varit sjuk så mycket sedan jag bestämde mej för att ta upp kampen mot ätstörningen. Jag inbillar mej att jag har klarat mej från influensor etc när jag var så väldigt undernärd av en orsak: Att kroppen väljer sina strider. Nu har jag lite mer ordning och reda på mej själv och då kopplar kroppen av och immunförsvaret ställer till med "öppet hus" för alla möjliga bakterier och infektioner.

Min mamma var här nyss med saft och frukt. Jag ser alltid en antydan till oro i hennes ögon. Sjukdomen har sargat vår relation väldigt allvarligt. Hur reparerar man år fyllda av svek och lögner? Jag är rädd för att vårt förhållande alltid kommer att vara komplicerat.

"Jag kunde ta all skit i världen. Alla ord rann av mej. Jag tvivlade aldrig på att jag gjorde fel - för det kändes så väldigt rätt. Det där hårda stenansiktet svek aldrig i vårdsammanhang och inte heller när läkaren talade om för mej att jag riskerade att bli tvångsintagen om mitt liv inte förändrades drastiskt. Men när mamma dök upp under samtalet och då jag mötte hennes sorgsna blick väcktes ett enormt samvetskval. Plötsligt såg min mamma väldigt gammal och trött ut och fick ur sej med gråt i halsen Om du dör så vill jag aldrig mer leva. För första gången blev jag rädd. För första gången började jag tvivla över min stenhårda beslutsamhet. Jag visste inte att min mamma kunde älska mej så mycket.."

Ur en 11 år gammal dagbok