cinnamonjournal

"All makt åt Tengil - vår befriare".. Törnrosdalen är lika skrämmande i verkligheten som den är i böckerna och Katla lika skräckinjagande som man kan föreställa sej. Jag var där. Drt kändes som att jag fastnat i en mardröm och att göra om och göra rätt-knappen hade hakat upp sej.

Under en timme satt jag och glodde på middagen och ett tag var blicken så intensiv att jag inbillade mej för en stund att maten gav mej onda ögat tillbaka. Allt har flytit på relativt bra den senaste tiden och när man förväntar sej att det ska fortsätta på samma sätt så slappnar man av och rätt vad det är så kommer det ett bakslag. En hårt kastad sten rakt i ryggen som får en att falla till marken. Dagens råd blir därför att slappna inte av - saker och ting löser sej inte av sej själv!

Du kanske undrar hur det blev med den där maten som hade ögon? Jag vet att mina svagaste ögonblick i livet är när jag försöker kompromissa men ibland är det även den effektivaste metoden. Dagens andra snilleblixtråd: Så länge målet är det samma -ta vilka omvägar du vill men se till att komma dit du ska. Jag bytte maträtt helt enkelt.
Det här med kompromisser är en farlig förhandling att ge sej in på. När jag bodde hemma förhandlade jag mej till att bli sjukare. En mamma med en känsla av maktlöshet går i princip med på allt så länge hon ser med egna ögon att hennes dotter äter. Hon gör allt i sin makt för att försöka skyla benknotor. Jag vände det till en, vad jag trodde, enorm fördelaktig företagsamhet genom att deala till mej promenader i utbyte av att jag åt. Slugare än en räv roffade jag åt mej promenadminutrar beroende på hur mycket jag åt. En halv portion belönades med en halvtimmes promenad i "lugnt" tempo. I ett lugnt tempo kommer man inte speciellt långt på trettio minuter men man kommer väldigt mycket längre om man springer.

Jag förhandlade om allt. Även inom mej själv. Till och med längden av min redan så bristande sömn var en bricka i spelet. I efterhand känns det som att jag levde mitt liv efter en eight-ball. JA eller NEJ? Mina egna åsikter suddades ut mer och mer och jag blev slaviskt beroende av det där belöningssystemet vilket medförde alla möjliga övriga tvångsbeteenden. Ett tag hade jag magiska tankar och var övertygad om att jag gick upp mer i vikt om jag åt med kniv och gaffel, eller om jag nuddade gaffeln med läpparna. Jag satt på min högra hand under varje måltid och var noga med att alltid "dra av" maten från gaffeln med tänderna. Det måste för övrigt ha sett väldigt idiotiskt ut! Jag tror att vägen tillbaka till det friska är att göra allt tvärtemot än vad man är van att göra: Jag äter med gaffel och kniv och försöker att INTE se ut som en kamel. Ibland är det skitsvårt för jag kommer av mej och halkar lätt tillbaka gamla vanor. Det är det jag menar med att SLAPPNA ALDRIG AV helt. Dåliga vanor sitter i ryggraden medan de bra vanorna måste bejakas.

"Om helvetet är så illa som alla beskriver det så har jag absolut hamnat där..."

Dagboksanteckning under en av flera sjukhusvistelser med sondmatning