cinnamonjournal

"Likt en bok måste det komma en fortsättning. Och livet fortsätter. Trots att dagen känns lika bekant som gårdagen. Är du sjukskriven så vet du vad jag syftar på. Hur vardag och helg mister sina nyanser och alla dagar kunde likväl heta MÅNDAG. Folk beger sej av till sina jobb med en laddad känsla och gläds över att "idag är sista arbetsdagen och sen väntar helg!". Jag går också till mitt jobb men min arbetsvecka består av 7 dagar och pågår dygnet runt. Dag ut och dag in.

Jag jobbar som pusselläggare. Dagens alla beståndsdelar måste pusslas i hop och det är ett mödosamt arbete. För jag trivs inte med det. Jag är en av många miljoner människor som inte trivs med mitt jobb. Livet levs just nu utifrån ett schema där till och med toalettvanorna är tidsbestämda. Varje liten smula har sitt bestämda klockslag och varje steg är noga kalkylerat. På sätt och vis känner jag mej även som en skulptör med ett tvångsmässigt intresse för kroppsperfektion. Det svåra är inte att skapa - det svåra är att tycka om och att vara nöjd med sin skapelse. I konstnärens kritiska öga är nog hennes verk aldrig fullbordat eftersom hon känner till de skavanker som inte betraktaren kan se. Skapelsen döljer också många hemligheter vilket betraktaren inte heller kan se. Den ser inte tårarna komna av trötthet och utmattning, tårar komna av frustration och känslan av att aldrig bli riktig färdig med livstidsverket. Betraktaren lägger heller ingen notis om hur länge skulptören har nött, filat, slipat och trimmat - den bara betraktar. En kort, kort stund vilket får skulptören att undra om det verkligen är värt allt evighetsjobb när stunden i rampljuset bara äger rum ett ögonblick för att sedan glömmas bort. Konstnärsjobbet är verkligen ett otacksamt jobb men likväl kan jag inte slitas från det. Det är mitt kall - utan det kan jag inte andas. Men det märkliga är att det även kan leda till min död.."

Detta är ett kapitel ur min dagbok som jag skrev när jag låg inne på medicinavdelning i flera veckor för flera år sedan. Jag minns besvikelsens beskhet i kroppen när jag fick veta att jag inte hade något val än att bli instoppad på en sal och gödd via en slang i näsan. Jag som hade kämpat så för att komma dit jag var. Jag var inte fulländad - det fanns mycket kvar att slipa på men jag visste att jag var en bra bit på väg. Jag tyckte jag varit duktig som med sådan envishet och målmedvetenhet kunnat skalat av mig så pass mycket att jag vägde 30 kilo till mina 170 cm. Jag var så besviken över att inte andra förundrades över samma sak och att andra fick bestämma att omkullkasta mitt hårda arbete. Jag var ju inte klar än!! Och Gud ska veta att jag gjorde många försök sedan dess: att bli fulländad.

Idag, flera år senare, känner jag mej fortfarande inte klar men förnuftet säger mej att jag heller aldrig kommer att bli det. Det finns ingen perfektion. Jag kommer aldrig att bli nöjd. Men jag är inte unik - ni är så många som inte är nöjda med er själva. Varför skulle JAG, stora lilla jag, vara undantaget..?

I stället för att förinta så pusslar jag alltså nu. Bit för bit ska läggas rätt och så småningom bilda en helhet. Men än finns så många luckor att det är svårt att föreställa sej hur det hela kommer att se ut! Men jag jobbar på.. Dag efter dag med delmål som 40 kilo och ett annat delmål är mens. Det där röda som vanligtvis kommer en gång i månaden men som har varit mej frånvarande i 10 år. Mitt skelett går av lika lätt som en porslinvas går i kras om den åker i golvet.

Ett delmål för dagen är lunch och jag har skjutit på det länge nog nu. Gröt står på menyn. En massa kanel vilket är min favoritkrydda. Därav mitt bloggnamn Cinnamon. Det var en gång i tiden då jag trodde på skrönor som att man skulle få bättre förbränning av kanel. Jag trodde det var kanelen som gjorde underverk och inte svälten eller motionen som fick mej att rasa i vikt. Dumbom där...

Nu: GRÖT!