Billy Förvaring
Det hela är så sorgligt. Psykiatrivården står och stampar på samma ställe som för 100 år sen. Patienterna är staplade på varandra och var och en kämpar för att få sina sorger bekräftade. Det är ett evigt kivandes om uppmärksamheten. De sjukaste förblir liggande i sina rum. Orörliga av tyngda själar. Det är de som fortfarande har lite krafter kvar som lyckas göra sej sedda genom evinnerligt tjat om mediciner. De står på kö in till sjuksköterskesxpeditionen och frågar om sina tabletter. Ett förklätt tiggeri om hjälp och tröst. Det finns få ställen där man känner sej så underlägsen som på en psykiatriavdelning. I bästa fall blir man bemött med en vänlig blick. I vanliga fall är man betraktad som luft. Billy Förvaring.
Själv är jag glad om jag slipper yttra ett ord. Min plan är att komma här i från fortast möjligast och för att göra det får jag inte visa minsta tecken av svaghet och jag känner mej alla redan så genomskinlig. Personalens blickar är som röntgenstrålar. Jag gör mitt yttersta för att undgå deras blickar. Jag gör mitt bästa för att inte synas. Det är mödosamt för en del av mej behöver verkligen en vänlig själ att trä på det isande livet. Gud ska veta att jag fryser. En människa i nöd hungrar efter den lilla omtanke hon kan få. Jag tror det är därför man står ut med svek och knivhugg i ryggen - det är åtminstone någon form av bekräftelse på att man existerar.
5 år sen nu. Men jag minns det med klarhet..
Själv är jag glad om jag slipper yttra ett ord. Min plan är att komma här i från fortast möjligast och för att göra det får jag inte visa minsta tecken av svaghet och jag känner mej alla redan så genomskinlig. Personalens blickar är som röntgenstrålar. Jag gör mitt yttersta för att undgå deras blickar. Jag gör mitt bästa för att inte synas. Det är mödosamt för en del av mej behöver verkligen en vänlig själ att trä på det isande livet. Gud ska veta att jag fryser. En människa i nöd hungrar efter den lilla omtanke hon kan få. Jag tror det är därför man står ut med svek och knivhugg i ryggen - det är åtminstone någon form av bekräftelse på att man existerar.
5 år sen nu. Men jag minns det med klarhet..
Kommentarer
Postat av: Amalia
Det är lugnt :D
Trackback
